Regeringen lyssnar på riksdagen och lättar på bullerreglerna. Det är nödvändigt för att ens komma nära målet om 700 000 nya bostäder till 2025.
Bostadsminister Peter Eriksson (MP) har förmodligen regeringens tuffaste uppdrag. Befolkningsökningen, kostnaderna för nyproduktion och hyresregleringen, krisåtgärden från andra världskriget, är alla omständigheter som Eriksson har begränsade möjligheter att påverka.
Vi tar bostadsbristen i Stockholm som exempel. Andreas Ericson på tankesmedjan Timbro påminde nyligen att huvudstadens förväntade invånarantal 2020 är 2,4 miljoner. Det motsvarar en ökning i länet med 400000 sedan 2010, vilket betyder 18 procent på 10 år. Bara två decennier under 1900-talet uppvisar en större befolkningstillväxt: 1910-1920 och 1940-1950.
Miljöpartisten Eriksson är alltså ytterst ansvarig för en historisk uppgift. Samtidigt medför marknadslogiken att byggbolagen gör större vinst genom att bygga dyrt än billigt, medan Socialdemokraterna i grunden inte vill ändra hyresregleringen. Resultatet blir ett garnnystan av motstridiga intressen – som leder fram till den växande klyftan mellan skyhöga kvadratmeterpriser och svåråtkomliga hyresrätter, vilken landar i bostadsministerns knä.
Beskedet att regeringen går med på att höja gränsen för tillåtet buller utanför små lägenheter från 60 till 65 decibel, och generellt från 55 till 60, är knappast någon lösning på bostadsbristen i Sveriges tillväxtområden. Reformen kommer inte att lösa ett halvt sekels systemfel på bostadsmarknaden, från hyrestak till ränteavdrag. Men Peter Eriksson sänder två viktiga signaler.
Politiskt bekräftar han att regeringen är beredd att i sakfrågor följa riksdagsmajoriteten. Och principiellt har Sverige fått en bostadsminister som förstår värdet av färre regler. Det kan jämföras med den sparkade Mehmet Kaplans enda riktiga profilfråga: att införa tuffare energikrav för bostäder än vad EU:s regler kräver.
Politiken har ett viktigt uppdrag när det kommer till att utarbeta reformer som dämpar den sociala och ekonomiska segregationen. Däremot mår själva bostadsproduktionen mår bäst av så lite kommunal och statlig klåfingrighet som möjligt.
