Jimmie Åkesson som på söndagseftermiddagen avslutar årets Almedalsvecka fortsätter att vara personen som alltför mycket i svensk politik kretsar kring. Trots att snart gått nio år sedan Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen har få politiska aktörer förmått hitta ett rimligt sätt att förhålla sig till partiet.
Den gångna Almedalsveckan bjöd på ett utmärkt exempel på detta. På tisdagen träffade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor SD-ledaren över en lunch i riksdagen. Det diskuterades sjukvård och energipolitik och möjligheterna att nå samsyn på dessa områden. Det skulle kunna vara en vanlig dag av parlamentariskt arbete, där partier arbetar för att få genomslag för sin politik
Men istället följdes lunchen av fördömanden. Centerledaren Annie Lööf skrev på twitter att hon beklagar ”att KD tagit ett stort steg mot att förhandla med SD i viktiga politiska frågor”. Liberalernas nyvalda partiledare Nyamko Sabuni menade att KD måste välja sida – att prata politik med SD är inte förenligt med ett samarbete med L. Finansminister Magdalena Andersson (S) menade i sin tur att lunchen var “väldigt skrämmande”. Reaktionerna är representativa för hur Sverigedemokraterna existens kommit att kortsluta svensk politik. För många politiker och opinionsbildare har avståndstagandet från SD blivit viktigare än att försöka förverkliga den egna politiken.
Konsekvensen blir att Jimmie Åkesson blir permanent huvudrollsinnehavare i svensk politik, samtidigt som den för väljarna avgörande konflikten mellan höger och vänster sätts ur spel. Socialdemokraterna reduceras till en teknokratregering med uppdrag att genomföra Centerpartiets och Liberalernas krav. Varken de som röstade för S-politik eller de som röstade för en borgerlig regering lär i längden uppskatta detta.
Kraven på avståndstagande och isolering blir än märkligare om man ser till hur Sverigedemokraterna utvecklats sedan partiet tog steget in i riksdagen. Successivt har partiet i sina ställningstaganden kommit att ligga allt närmare de fyra partier som brukade utgöra Alliansen.
Allra tydligast är det i den ekonomiska politiken, vilket inte minst understryks av att SD röstade för Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budgetförslag i höstas. En av paradoxerna i januariöverenskommelsen är i själva verket att genomslaget för liberala ekonomiska reformer bygger på att det med SD finns en 60-procentig riksdagsmajoritet för borgerlig ekonomisk politik, samtidigt som överenskommelsen syftar till att hålla SD borta från inflytande.
Förändringen av SD syns även i partiets beslut att överge kravet på svenskt EU-utträde. En del bedömare menar att Natofrågan står näst på tur. SD-väljarna är redan idag överlag mer positiva än negativa till svensk Natomedlemskap. Att ompröva Natomotståndet skulle på sätt göra att partiet hamnade mer i linje med både de egna väljarna och traditionella borgerliga uppfattningar.
Förr eller senare lär sådana förändringar påverka andra partiers syn på Sverigedemokraterna. Men fram till dess lär Jimmie Åkesson få fortsätta att spela huvudrollen i svensk politik.
