Integrationspolitikens övergripande mål är ett samhälle där alla har lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Så löd den första meningen i Integrationsverkets sista rapport från 2007. I årsrapporten, som publicerades strax innan den omdebatterade myndigheten lades ned, konstaterades trivialt att det fanns en påtaglig klyfta mellan inrikes födda och utrikes födda inom områden som jobb, hälsa och utbildning.
I grunden är det inte något att höja ögonbrynen för. Att försöka få fotfäste i ett främmande land, utan kunskaper om vare sig språket eller rådande normer, är svårt. Men frågan är hur stor en sådan klyfta kan tillåtas att växa.
Sedan Integrationsverkets avveckling har en hel del vatten runnit under broarna. Men den huvudsakliga frågan om klyftan mellan inrikes födda och utrikes födda är tyvärr ett minst lika aktuellt ämne.
Än i dag råder det stora meningsskiljaktigheter om vilken kurs som lämpar sig bäst för en lyckad integrationspolitik. Därför var det upplyftande att läsa Liberalernas samlade grepp i frågan när de nyligen presenterade "Förortslyftet" (8/6). Med en bred ansats innehåller reformprogrammet över 220 förslag och fokuserar på politikområden som jobb, skola, bostäder, trygghet, demokrati och jämställdhet.
L vill sätta som mål att det inte ska finnas några utsatta områden inom ett decennium. Det är ett ambitiöst mål, på gränsen till naivt, men med det sagt är flertalet av förslagen väldigt bra. Att upphöja medborgarskapets status är klokt. Ett fokus på stärkande åtgärder för kvinnor i utsatta områden likaså. Det är också rätt tänkt att ett vårdande av det fria skolvalet behöver kombineras med insatser för de allra mest utsatta eleverna.
Samtidigt finns även en del förslag som verkar vara mindre genomtänkta. Ett förslag handlar exempelvis om att Sverige ska nå det europeiska snittet i polistäthet. Att vi behöver fler poliser är inget kontroversiellt förslag. Tvärtom står en enig riksdag bakom den aktuella målet om betydligt fler polisanställda till 2024. Liberalernas vurm för den europeiska gemenskapen kommer inte som en nyhet, men det ter sig mer oklart varför antalet poliser i Spanien eller Tjeckien ska ha påverka antalet i den svenska poliskåren.
Reformprogrammets största behållning är det fäster stor vikt vid det egna ansvaret. Genom staten och samhället ska du få tillgång till rätt verktyg och din uppgift är att använda dem för att skapa ett bättre liv. I en tid då det offentliga ska göra allt och mer därtill är det ett udda perspektiv. Men den frihetliga tonen som delegerar ett större ansvar till individen är ett välkommet avbrott från "nånannanismen".
Svensk integrationsdebatt har länge befunnit sig i ett slags skyttegravskrig. På ena sidan finns de som anser att förebyggande åtgärder och högre offentliga utgifter kommer vända utvecklingen i utsatta områden. På andra sidan har vi haft borgerliga regeringar som ensidigt fokuserat på egenförsörjning, och kontinuerligt har underskattat vikten av att man som nyanländ behärskar språket. Liberalerna visar att integrationspolitiken inte måste få slagsida åt något håll, utan tvärtom kan ta ett helhetsgrepp om frågorna.
