Innan det var dags för utrikesminister Ann Linde (S) att presentera årets utrikespolitiska deklaration – hennes andra som utrikesminister – började talman Andreas Norlén med en påminnelse om att alla riksdagsledamöter ska bära munskydd i kammaren.
Coronapandemin gjorde sig påmind, både i deklarationen och den utrikespolitiska debatt mellan partiernas talespersoner som följde efteråt. Linde konstaterande att det varit en prövande tid för det nordiska samarbetet, när gränserna stängts för att hindra smittspridningen – ett dystert exempel på hur krisen gjort världen mindre öppen.
Debatt kring vaccintillgången för fattiga länder blev en ytterligare påminnelse om pandemin. Håkan Svenneling (V) riktade stark kritik mot Linde, för att Sverige i WTO röstade nej för att undanta fattigare länder från vaccinföretagens patentavgifter. Svenning ansåg att S satte läkemedelsbolagens vinster framför fattigas hälsa.
Visst medhåll fick han från Moderaternas Hans Wallmark som ansåg att Sverige kunde göra mer för att säkra det globala vaccinationsprogrammet – om än med bättre metoder.
Wallmark pekade på att trots att man nyligen dubblade Sveriges bidrag till WHO:s program COVAX, är det med 200 miljoner donerade kronor fortfarande betydligt mindre generöst än exempelvis Norges – vars donation låg på närmare 4 miljarder. Sverige borde kunna bidra mer.
Men mycket i debatten var också gammal skåpmat. Diktaturer och förtryckarstater fördömdes kraftigt från flera håll. Utrikesministern betonade kvinnors rättigheter och vikten av feministisk utrikespolitik, och kritiserades också kraftigt för vad hon valt att utlämna från deklarationen – Gui Minhai, Dawit Isaak och uigurernas situation i Kina, för att nämna några exempel.
Mest anmärkningsvärt var dock Lindes svar på kritiken om att regeringen fortsätter driva en säkerhetspolitisk linje som saknar stöd i riksdagen. Trots en majoritet för en svensk Nato-option, håller sig regeringen krampaktigt fast vid den överspelade alliansfriheten. På frågan om varför regeringen inte bjudit in till breda samtal i frågan, svarar Linde med att rabbla upp breda samtal som Moderaterna valt att hoppa av.
Det är att skylla ifrån sig och peka finger. Att söka brett samförstånd har varit tradition i säkerhetspolitiken, då den kräver långsiktighet. Men när S nu saknar majoritet för sin linje vill man istället förhala och vägrar ta i frågan. Brett samförstånd vore att önska, men kan inte alltid bygga på att Socialdemokraterna får som de vill.
