Skambudet ligger på bordet. Återkopplingen på Annie Lööfs kravlista för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister togs inte emot med varm hand av Centerledaren. Men nu pågår trots allt förhandlingar. Under veckan meddelade talmannen att Löfven får mer tid på sig att sy ihop en regering.
Exakt hur Centerpartiets och Liberalernas kravlistor ser ut vet få. Men utifrån Annie Lööfs och Jan Björklunds uttalanden kan man ana vilka knäckfrågorna är. Det handlar om tre områden som både är angelägna – i alla fall för C och L – och svårlösta: hyresregleringen, arbetsrätten och lönesättningen. Dessa frågor är inte bara komplexa, till skillnad från enstaka skattesänkningar, utan också känsliga i socialdemokratin.
Hyresregleringen är en viktig orsak till bostadsbristen i Sverige, eftersom den begränsar lönsamheten och investeringsviljan i boendeformen. Systemet tenderar att subventionera hyresgäster i attraktiva lägen på bekostnad av de som söker bostad eller hyr i sämre lägen.
Samtidigt är bruksvärdessystemet och den korporativa modellen, där Hyresgästföreningen förhandlar hyrorna med fastighetsägarna, centralt för i arbetarrörelsen. Att införa fri hyressättning i nyproducerade hyresrätter vore i sig inte en stor förändring, eftersom högre hyror i sådana bostäder är möjliga redan idag. Men att frångå själva förhandlingen är en strukturförändring som förmodligen utgör en “röd linje” för S.
Så förhåller det sig också i lönefrågan. C och L förespråkar en lagstiftning om så kallade inträdesjobb, som skulle möjliggöra löner under kollektivavtalsnivå för ungdomar och nyanlända. Men att staten blandar sig i lönesättningen är att undergräva den svenska modellen. S kommer istället att peka på parternas uppgörelse om etableringsjobb.
Det kan å andra sidan inte C och L acceptera, bland annat eftersom denna uppgörelse inte omfattar företag utan kollektivavtal. En kompromiss kan vara att låta parterna förhandla vidare tills Lööf och Björklund blir nöjda.
Det gör dock att regeringsbildningen hamnar i händerna på fackföreningsrörelsen, och den är redan uppretad. Lagen om anställningsskydd, och särskilt dess turordningsregler, är en helig ko för LO, som morrat över C och L:s krav på reform av arbetsrätten. Det finns inga garantier för att Löfvens chans att bilda regering överlever ett “rosornas krig”, där delar av arbetarrörelsen motsätter sig en högervridning.
Detta ska adderas till att förhandlingarna hänger på en skör tråd till att börja med. Lööf och Björklund måste få en rejäl godispåse med sig tillbaka, för att mildra svekdebatten över att släppa fram Löfven. Och de tänker inte acceptera några tomma löften, som Miljöpartiet i fallen med Förbifart Stockholm och Vattenfalls brunkolanläggningar i Tyskland.
Ändå får Löfvens chanser inte anses dåliga. S-ledningen lär vara beredd att ge bort mycket för att slippa ett sammanhållet högerblock. Det är kanske en klen tröst för den som hade hoppats på en ny Alliansregering, men om en ny Löfven-regering är vad som väntar är det åtminstone bra att den på flera områden tvingas driva en bättre politik.
