Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Serien som väcker liv i nostalgins ådra

Ingalill Sundhage: Colin Nutley lyckas fånga landsbygdssjälen

Regissören Colin Nutley har gjort filmer och serier som talar till mitt hjärta. En orsak är säkert att hans Änglagårdsfilmer är inspelade i hjärtat av Sjuhärad som är mina hemtrakter. Igenkänningsfaktorn har betydelse. Att se Humla kyrka, ”getaryggen” och Knätte kullar som böljar sig fram över filmduken är mumma för nostalgicentrat i hjärnan. För att inte tala om hans bildspråk. Stora ekar, betande djur och stengärdsgårdar insvepta i morgondimman är så vackert så det gör ont. Lägg därtill fågelsträck som drar förbi en himmel med dramatiska moln och ekorren, haren eller rådjuret som skuttar ut ur bild.

Men han lyckas också fånga landsbygdssjälen och vad som händer när fördomarna från stadsmänniskan och landsbygdsbor krockar. I Änglagård finns en av mina favoritscener där Viveka Seldahl får ett bryt och skäller ut storstadsmänniskorna på ett mycket autentiskt sätt. Därför var det med spänning jag tog mig an serien Bröllop, begravning och dop. I mångt och mycket är det samma tema, människoöden som flätas samman. Några rollfigurer – som Ernst Günters Gottfrid i Änglagård har gemensamma drag med Peter Harrissons biroll i den här serien.

Även i den här serien får vi se landskapet – Sjuhärad igen förstås – insvept i morgondimman och serien handlar om två rätt olika familjer vars liv flätas samman när två av ungdomarna gifter sig. Men antingen är det jag som börjar bli gammal eller också har Nutley haft svårt att hitta det säregna och precisa i just den problematik som utvecklas i den här serien. Jag blir bara irriterad och tycker inte att storyn känns äkta. Bara det faktum att bli gravid när man över 50 är svårsmält. Nu gör handlingen, som tur är, ett hopp så vi slipper följa Grace (Helena Bergström) som gravid i nionde månaden.

Som alltid reder allting ut sig och alla blir lyckliga. Det blir till och med lite galghumor i kyrkan i samband med dopet och fastän prästen trampar i klaveret reder allting upp sig på fem röda. Men även om skådespelare som Maria Lundqvist, som spelar en kvinna med nerver som ligger utanpå och Andreas T Olsson som smygdrickande präst, gör trovärdiga tolkningar av sina rollfigurer, lyfter serien aldrig riktigt.

Jag gillar feelgood-filmer och då är det bra att filmen eller serien slutar med ett leende. Denna är inte det bästa som Colin Nutley har gjort, men med tanke på alla fina naturbilder, dimslöjor och fågelstråk tycker jag att serien ändå är värd att titta på. Åtminstone för en Ulricehamnsbo som jag.

Trevlig Helg!