På midsommaraftonen 2016 firade vi som vanligt. Dans kring stången. Sill och nubbe. Blommor i håret och under huvudkudden. Måhända pratade vi om Brexit, men många värjde sig nog mot chockvågen av den politiska atombomb som briserat i Europa. På midsommardagen var baksmällan desto värre.
Folket i Storbritannien vill inte längre vara med i EU. Det råder politiskt kaos i London och Bryssel. Skottland kan kräva självständighet. Frihandelsavtalet mellan EU och USA, TTIP, riskerar att inte bli av. London kan förlora sin status som finansmetropol. De som är rädda för en osäker framtid har paradoxalt nog röstat på ett alternativ som ger betydligt större osäkerhet. Detta kommer att ge en sämre ekonomisk utveckling, och spiralen neråt mot mörkare tiden i västvärlden förstärks. Brexit är en olycka.
Nationalismen och populismen har vunnit en betydande seger. Många ser fiender, faror och främlingar i stället för möjligheter, möten och människor. Fientlighet och förenklingar har blivit allmängods. Först på gatan, sedan på nätet och nu i politiken.
Man kan tolka valresultatet i Storbritannien som en missnöjesförklaring mot de så kallade eliterna. En stor majoritet av parlamentsledamöterna, USA:s president, anglikanska kyrkan, akademiker, MI5 och MI6, mängder av företagsledare, brittiska centralbanken, experter och intellektuella har tagit ställning för att britterna borde stanna i EU. Men drygt 17 miljoner väljare valde ändå att säga nej.
Att alla numera kan publicera sig och finna kunskap på nätet är i grunden positivt. Men när konspirationsteorier, överdrifter och rena osanningar seglar upp som fullgoda alternativ till faktakontrollerade reportage och akademiskt granskade doktorsavhandlingar är det problematiskt. Likaså när vi lever i helt skilda bubblor i sociala medier där vi bara träffar likasinnade och viftar bort motargument och meningsmotståndare.
Att kunskap, bildning och sanningar byts ut mot propaganda, vulgär retorik och rena falsarier är enormt farligt. Vi vet genom otaliga exempel i människans historia att indelning i vi och dom, protektionism och nationalism slutar med förskräckelse. ”La belle epoque”, den framtidsoptimistiska epoken mellan 1871 och 1914, slutade i skyttegravarna i Flandern.
I vårt sommaridylliska hörn av världen är det svårt att ta in att den öppna period som följde efter två världskrig och ett kallt krig riskerar att i framtidens historieböcker dateras 1989-2016. Ibland är det knepigt att se stora politiska skiften när man lever mitt i dem. Bussen går enligt tidtabell, barnen har sommarlov och vuxna går till jobbet.
Men Brexit borde bli den varningssignal som gör oss uppmärksamma på en fara. Det är – på riktigt – helt avgörande att enskilda personer, partier och publicister nu aktivt står upp för fri rörlighet, frihandel, en sansad samhällsdebatt och samarbete. Även om det inte alltid känns så äger vi framtiden tillsammans.
