Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bistås. Tanzania är en stor mottagare av svenskt bistånd, vilket kritiserats på grund av landets hårdnande klimat för homosexuella.

Ska Sverige ut ur Tanzania?

Joakim Broman: Situationen för homosexuella i Tanzania kan inte accepteras

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

En statlig kommitté som ska identifiera homosexuella på nätet. Upp till 30 års fängelse för att ingå i en samkönad relation. Fysiska attacker på homosexuella.

Det är verkligheten i Tanzania, där klimatet för HBTQ-personer blivit allt hårdare sedan 2015, då president John Magufuli tillträdde. De senaste veckornas utveckling, där bland annat en guvernör i regionen Dar es Salaam uppmanat medborgare att ange homosexuella för myndigheterna, har fått stark kritik världen över. Danmark svarade häromdagen med att dra in biståndet till landet.

Det bör definitivt vara ett alternativ även för Sverige. Situationen för homosexuella i Tanzania kan inte accepteras, och Sverige måste använda de medel som står till buds för att påverka.

Ett indraget bistånd bör dock ses som ett sätt att markera och vända en politisk utveckling som går åt fel håll – inte som en ny, långsiktig linje i biståndspolitiken.

För samtidigt är användningen av biståndspengar som påtryckningsmedel inte oproblematisk. Resurser som ska gå till de mest utsatta blir inte mindre angelägna för att ett lands regering agerar på fel sätt. I fallet Tanzania är en viktig del av biståndsbudgeten stöd till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. En lika rimlig reaktion på Tanzanias politiska utveckling som att dra in biståndet vore därför att öka det, fast riktat till aktörer som arbetar med rättssäkerhet och mänskliga rättigheter i landet. Så har Sverige agerat i Uganda sedan 2012, efter landets omfattande kränkningar av HBTQ-rättigheter. Samtidigt har samarbetet med den ugandiska staten i princip upphört.

Inte heller det är en långsiktigt hållbar strategi. Som den norske sociologen Stein-Erik Kruse sa till magasinet Omvärlden efter en utvärdering av Ugandastödet 2016 är det mycket svårt att driva frågor om mänskliga rättigheter utan någon koppling till stat och myndigheter.

Det visar på biståndspolitikens svåra avvägningar. Mycket få mottagarländer är demokratiska förebilder, helt fria från förtryck. Att påverka dessa länder i rätt riktning är en viktig ambition. Men att strypa biståndet till alla länder som bryter mot mänskliga rättigheter skulle innebära att vi i praktiken måste sluta med bistånd. Det skulle också drabba kampen för mänskliga rättigheter världen över.

Länkar:

Wallström:

Danmark: