Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Lyssna på larmen! Polisen har inte bara en kris, utan tre parallella kriser, som alla kräver mer handling av inrikesminister Anders Ygeman (S) än en förljugen problemformulering.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Skyll inte polisens kris på omvärlden, Ygeman!

Det är en arrogant hållning

Har du oturen att bli slagen på käften i juli? Då får du räkna med att polisen har sämre förutsättningar att gripa den skyldige. ”Det kan vara så att vi under somrarna tappar tempo i vissa utredningar”, menade rikspolischef Dan Eliasson, när han i söndagens Agenda ville förklara Polisens usla uppklarningssiffror (SVT 4/9).

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Ett och ett halvt år efter den största omorganisationen på 50 år är polisen i djup kris. Beslutet att avskaffa 21 länsvisa polismyndigheter skulle göra polisen bättre, effektivare, tillgängligare. Resultatet har blivit det motsatta.

Polisen löser allt färre brott. Förra året klarades inte mer än 14 procent av de anmälda brotten upp. Det är en försämring med fyra procentenheter sedan 2010 och den lägsta uppklarningsprocenten på 16 år. (DN 30/8).

Därtill uppger fyra av tio svenskar att deras förtroende för polisen har minskat de senaste tre åren.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) är också missnöjd med hur resultatet av polisens omorganisation har fallit ut. Men i Agenda sökte han förklaringarna i exceptionella ”omvärldsförändringar” som flyktingkrisen och terrorhotet, snarare än i polisens tappade lokalförankring. Det är en arrogant hållning, som bygger på att läget var under kontroll fram till i höstas.

Mindre än en procent av polisens arbetstid lades på gränskontroller under 2015. Och polisen har inte bara en kris, utan tre parallella kriser, som alla kräver mer handling av Ygeman än en förljugen problemformulering.

Ledningskrisen är mest uppenbar – och mest lätthanterlig.

Polisorganisationens Ikaros-flygning började inte med Eliasson, men rikspolischefen har försatt sig i ett läge där allt han säger och gör blir fel. De inköpta kommunikationstjänsterna för 25 miljoner har inte resulterat i mer än en fånig sommarhälsning till utarbetade medarbetare och den tramsiga #tafsainte-kampanjen. Mellan raderna ger Ygeman rikspolischefen året ut att stärka sitt personliga mandat, men Eliasson borde redan ha entledigats.

Organisationskrisen är svårare att lösa.

Politiska krav på 2 000 nya poliser är ingen mirakelkur. För många poliser ägnar sig åt fel saker, avhoppen är fler än nyanställningarna och kraven för att antas till Polishögskolan har sänkts. Att höja lönerna är ett sätt att stoppa kompetensflykten, men framförallt måste personalen känns sig prioriterad. I dag förväntas poliser jobba övertid och extrapass, som om de befann sig i någon form av tacksamhetsskuld till sin arbetsgivare.

Tillitskrisen är också avgrundsdjup.

Eliasson förklarar att polisen måste prioritera grov brottslighet. Men hur många av skottlossningarna i våra storstäder blir uppklarade? Vilka framsteg görs egentligen mot den organiserade brottsligheten? Och hur reagerar landsbygdsbon som haft inbrott när resurserna återigen måste läggas i städernas utanförskapsområden?

Polisens akuta nödläge kräver insikt om krisernas allvar. Det vore klädsamt om inrikesminister Ygeman började i den änden, i stället för att skylla på gränskontrollerna han själv drev igenom.