I början av 1980-talet invigdes den första naturgasledningen från Sibirien till dåvarande Västtyskland. Sedan dess har energiuppgörelserna mellan Berlin och Moskva blivit allt fler. Så sent som i vintras stod Ryssland för hälften av Tysklands försörjning av naturgas – och en tredjedel av oljan – som förser hushållen med värme och ser till att motorn i EU:s största ekonomi inte råkar ut för ett plötsligt stopp.
Som tur är har svenska hem under ganska lång tid varit förskonade från uppvärmning som sker med nedsmutsande energislag som olja, kol och gas. Utbyggnaden av kärnkraft och vattenkraft lyfts – med all rätta – fram som anledningen till att vi har undgått det geopolitiska dilemma som betungar Tysklands förbundskansler Olaf Scholz.
Det är dock viktigt att poängtera att även Sveriges resurseffektiva kraftvärmeverk spelat en stor roll i att landets utsläppsnivåer har minskat. Genom dem har man tagit tillvara på oanvändbart restavfall som i stället för att hamna på soptipp försörjt landets tätorter med el och värme. Inte minst på senare år, när ett ansträngt elsystem stärkt behovet av lokal och planerbar elproduktion, har fjärr- och kraftvärmeproduktionen minskat påfrestningen och bidragit till en marknad i balans.
Därför var det förvånande att regeringen i förra veckan aviserade en höjning av den så kallade avfallsförbränningsskatten från och med i höst (10/5). Sett till hur det senaste året har präglats av en omfattande energikris och priser som stundvis har stuckit iväg borde man i stället sträva efter att underlätta för hållbara, planerbara energikällor som kraftvärmeverken.
Snarare än att höjas borde skatten slopas. Man behöver nämligen inte vara grävande journalist för att enkelt kunna ta reda på hur ineffektiv avfallsförbränningsskatten har varit.
Så sent som 2006 infördes en avfallsförbränningsskatt av den strax avgångna finansministern Pär Nuder (S). Efter maktskiftet tillsatte hans efterträdare Anders Borg (M) en utredning som slog fast att skatten inte uppfyllde sin miljöstyrande effekt, varför den sedermera slopades.
Med det i åtanke var skattens återkomst i svensk politik för två år sedan märklig. Utredningen som genomfördes innan skattens återinförande konstaterade redan då att det var svårt att föreställa sig hur skatten på ett kostnadseffektivt sätt skulle uppnå en mer effektiv avfallshantering. Skattens primära syfte är, och tycks alltid ha varit, att håva in pengar till staten snarare än att bidra till en mer hållbar omställning.
Remissvaren på regeringens proposition var inte mindre nådiga. Kritiska slutsatser var mer regel än undantag. Man kan tycka att regeringen borde ha uppfattat problemen vid det laget. Så blev inte fallet. Istället baxades förslaget igenom.
Sverige befinner sig minst sagt i en mer fördelaktig situation än förbundskansler Scholz och Tysklands beroende av fossila energikällor. Men det betyder inte att vi har råd att missgynna och straffskatta bort en viktig beståndsdel i det svenska energisystemet. Det gör till sist bara att vi går samma väg som Tyskland, och gör oss mer beroende av importerad fossil energi. Det är inte svenskt avfall som borde hamna på soptippen, utan avfallsförbränningsskatten.
