I Sveriges radios granskande program Kaliber lyftes häromdagen hur tjänstemän från riksdagsförvaltningen åkt på Microsoftkonferenser till USA för över en miljon kronor. Detta trots att allt innehåll från konferenserna finns tillgängligt gratis på nätet. I en intervju med SR (4/5) säger den biträdande riksdagsdirektören Claes Mårtensson att medarbetarna tyckt att resorna varit ”värdefulla”.
Ja, vad skulle de annars säga? Givetvis tycker både politiker och offentliganställda tjänstemän som flyger när och fjärran på diverse konferenser, mässor och andra mingelaktiviteter att det är ”värdefullt”. Frågan är bara hur värdefulla dessa dyra resor är för skattebetalarna som får stå för kalaset. Särskilt i de fall det finns goda möjligheter att få tillgång till materialet via nätet.
Riksdagsförvaltningen är naturligtvis långt ifrån ensam om att unna sig på det allmännas bekostnad. 2016 for till exempel politiker och tjänstemän från Göteborg till Seattle på en liknande konferens. Det kostade skattebetalarna 120 000 kronor för tre dagar. Några år tidigare gjorde Uppdrag granskning en djupdykning i svenska kommuners satsningar på den stora fastighetsmässan i Cannes i Frankrike, och avslöjade att bland annat Staffanstorp investerat omkring 400 000 kronor på att förtroendevalda och tjänstemän skulle mingla på Rivieran.
En granskning som Aftonbladet gjorde för ett par år sedan visade att det offentliga Sverige lägger nästan sex miljarder kronor varje år på representation, kurser och konferenser. Med andra ord, myndighetsmänniskorna lever inte sällan i en egen bubbla. För samtidigt går de verksamheter de ansvarar för ofta på knäna.
Naturligtvis är det ingen som tycker att politiker eller tjänstemän i offentlig sektor inte ska kunna delta i aktiviteter som är viktiga för att bygga nätverk eller för kompetensutveckling. Men varje sådan aktivitet borde rimligtvis ifrågasättas och vägas mot mindre kostsamma alternativ och möjligheter att ta del av samma information eller knyta kontakter digitalt.
Inte minst bör konferensresorna också vägas mot de kärnverksamheter som kommuner, regioner, riksdag och statliga myndigheter har. Det ser onekligen inte särskilt bra ut när en del offentliganställda - de på golvet som undervisar, vårdar och sliter dag ut och dag in för att orka - knappt får frukt eller kaffe på arbetet, samtidigt som de högre upp i hierarkin flyger jorden runt på tveksamma premisser. Det är inte heller rimligt att de personer som utreder, lägger förslag och fattar beslut om att lägga ned äldreboenden, minska antalet lärare i skolan, skjuta på viktiga infrastrukturförbättringar och så vidare, inte håller hårt i den offentliga penningpungen när det kommer till sig själva.
I grunden är det här en fråga om respekt. Respekt för väljarna och för det faktum att varje krona som kommun, region och stat har att förvalta symboliserar tid och kraft som någon människa i det här landet lagt på att arbeta för att bidra till vårt gemensamma samhälle. Att medborgarna känner att frukten av deras ansträngningar används där de gör mest nytta bör ses som mer värdefullt än något annat.
