Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

 Bild: Lukas / pexels.com
Bild: Lukas / pexels.com

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Sluta skära ner på lek och idrott

Dags att pröva nya lösningar för lekplatser och idrottsanläggningar.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Svenska barn rör sig för lite. När WHO undersökte barns hälsovanor i fyrtiofem olika länder under åren 2017 och 2018 hamnade Sverige i botten för fysisk aktivitet. Bara 12 procent av de svenska flickorna och 17 procent av pojkarna i undersökningen fick tillräckligt med motion.

Stoppa massrivning av lekplatser” skriver flera debattörer i en debattartikel i SvD (14/2). Ett flertal kommuner har valt att riva lekplatser, för att kunna spara in på underhållskostnaderna. För många familjer blir det längre till närmaste lekplats, och ett större projekt att ta sig dit. Utvecklingen verkar gå mot färre men större lekplatser, som ska förse ett mycket större område med lekytan som krävs.

Lekplatser har dessutom blivit en allt mer standardiserad affär, för att möta ökade säkerhetskrav. Över landet brer falldämpande gummiasfalt ut sig. Ingen vill såklart att barn ska skada sig, men allt hårdare tolkningar av föreskrifter kan slå fel.

Enligt Märit Jansson, docent i landskapsplanering vid SLU, tolkas säkerhetsföreskrifterna ofta allt för snävt idag. Klätterträd och annan naturmiljö kapas ofta, då de inte bedöms följa rekommendationerna. Fasta, prefabricerade lekredskap ses ofta som enda alternativet. Detta trots att forskningen visar att barn behöver lära sig ta och bedöma risker i sin lek, samt att barn behöver kunna manipulera miljön omkring sig – tillåtas använda fantasin och bygga kojor. Är en mer centraliserad och standardiserad barnlek verkligen vad vi vill sträva efter?

För något äldre barn som växt ifrån gungor och klätterställningar kliver istället idrotten in för att uppmuntra sunda rörelsevanor. Tyvärr konstaterade Riksidrottsförbundet i en undersökning år 2017 att hälften av kommunerna upplevde att idrottsföreningar tvingas säga nej till intresserade barn, för att det saknas lämpliga idrottsanläggningar. Enligt siffror från Sveriges Kommuner och Regioner låg antalet anläggningar år 2014 på samma nivå som i början av nittiotalet – trots att befolkningen under samma period ökat med över en miljon. Ytor för spontanidrott saknas också på många håll.

Dessutom är underhållet av befintliga anläggningar ofta eftersatt, då kommunen inte har råd. Idrottsminister Amanda Lind har öppnat för att undersöka hur staten kan ta ett större ansvar för att stötta kommunerna, men troligen behöver även privata investeringar komma till stånd. Det verkar inte saknas investeringsvilja, men regelkrångel gör det svårt att få avkastning. Att se över den så kallade 51-procentsregeln i Riksidrottsförbundets stadgar, som innebär att 51 procent av rösterna i ett idrottsaktiebolag ska innehas av föreningens medlemmar, kan vara en start.

För lekplatsernas del kan det kanske vara värt att se över om andra aktörer kan ta över driften från kommunerna. I vissa orter har bostadsrättsföreningar fått ansvara för enskilda lekplatser, vilket kanske är värt att testa på fler håll. Enligt Karlshamns kommuns beräkningar innebar en avvecklad lekplats en besparing på runt 8 000 kronor per år, vilket bör vara inom räckhåll för många föreningar.

Grunderna för ett aktivt liv läggs i barndomen och bidrar till hälsa genom hela livet. Det kan inte vara barn och unga som får betala priset när kommuner ska balansera budgeten.