Ingalill Sundhage, chefredaktör på Bohusläningen och Strömstads Tidning.
Ingalill Sundhage, chefredaktör på Bohusläningen och Strömstads Tidning.

Smaklös satir får ännu en chans

Ingalill Sundhage: Tecknaren själv berättar om den kontroversiella bilden

ANNONS
|

I förra veckan bytte vi ju serie. Kalle & Hobbe lämnade Bohusläningen utan någon som helst dramatik och istället kom Carpe Diem in. Onsdagens strip vållade dock en del känslor, osmakligt skrev några läsare, utpekande gentemot muslimer tyckte andra. Den underblåser fördomar om muslimer i allmänhet och en person ifrågasatte satirformen i sig och förpassade den till 30-talet. Att skoja om terrordådet den 11 september 2001 gör man inte – människor dog ju, var ytterligare en kommentar som fälldes.

Kommentarerna gav mig skäl att studera stripen mer noggrant, särskilt med tanke på att kritiken var olika beroende på vilken tolkning man gjorde som läsare. Bilden är tydlig i så motto att mannen är en terrorist och barnet, som sitter bredvid, leker med ett plan som ettåringen är på väg att köra in i ett klosstorn. Min första tolkning var en terrorist som gråter när han ser hur barnet ifråga härmar vuxenvärlden och leker att planet kör rakt in i tornet. En ångerfull terrorist alltså.

ANNONS

Men en annan läsare hävdade att eftersom det är koranen mannen har i handen, beskriver teckningen alla muslimer som terrorister. Ytterligare en annan tolkning var att mannen i fråga inte alls är ledsen utan gråter av glädje och är stolt över på vilket sätt hans barn leker. Vad säger då tecknaren Niklas Eriksson själv om teckningen? Jo, det är en stolt terrorist som fäller glädjetårar över att hans barn leker terrorist. Teckningen gjordes i samband med 11 september-terrordådet och han tycker själv att teckningen inte alls fungerar i dag. ”När man ser den idag känns den bara konstig”, svarar Niklas Eriksson i ett mejl där han också beklagar att en sån gammal strip gått ut till oss kunder. Det ska inte hända igen, lovar han. Han skriver också att Carpe Diem nästan aldrig är politisk utan med den vill han driva med mer allmängiltiga saker.

Satir är svårt. Med en bild ska du fånga en händelse eller företeelse och driva den så långt att skrattet fastnar i halsen, men inte längre än så. Kanske är det just det som är problemet med det aktuella exemplet. Händelsen ligger för nära i tiden, och samtidigt så långt bort att det känns som gammal skåpmat. Och även om det är bra när en serie får läsare att reagera, har allt en gräns. När den trampas över blir satiren varken träffande eller rolig, då blir den bara plump. Just den här stripen är inte den mest klockrena när vi ser den i dag. Det visar också alla tolkningar som vi gjort. Samtidigt vet jag att Niklas Eriksson kan bättre än så här, så därför ger jag Carpe Diem fler chanser.

ANNONS

Trevlig helg!

ANNONS