Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Svend Dahl: Socialdemokraternas DÖ-ögonblick är här

När Socialdemokraterna i och med januariöverenskommelsen lockade över Centerpartiet och Liberalerna till den rödgröna sidan sågs det en strategisk triumf för Stefan Löfven, som under hela sin partiledartid haft som övergripande mål att spräcka alliansenigheten.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Men under den febriga hösten 2018, då anklagelser om tyska 1930-tal och ungerska framtider fick diktera regeringsbildningen, glömdes de som röstat på Socialdemokraterna för att få S-politik bort. Eller som fackförbundet Byggnads ordförande nyligen beskrev det i Expressen (18/2): “Hela avtalet är ju skrivet utifrån en kompromiss som inte håller ute på våra arbetsplatser.” Att Socialdemokraterna får 22 procent i Dagens Nyheters senaste Ipsosmätning är ett uttryck för samma sak (26/2).

Socialdemokraternas situation påminner i själva verket om Moderaternas efter en annan överenskommelse som också initialt beskrevs som ett strategiskt mästerverk. Nämligen Decemberöverenskommelsen, som tillkom efter valet 2014, för att bevara den gamla blockpolitiken trots att de parlamentariska förutsättningarna saknades. Då var det M-väljarna som kände att partiledningen gav bort regeringsmakten i onödan. Nu är det S-väljarna som på motsvarande sätt känner att partiledningen gett upp den egna sakpolitiken och dessutom gått med på att hålla Vänsterpartiet utanför samarbetet.

Samtidigt tvingas C och L konstatera att de blivit svårare än vad man kunnat föreställa sig att få riksdagens stöd för de liberala reformer januaripartiernas 73-punktsprogram innehåller.

Sannolikt kommer januariöverenskommelsen, på samma sätt som decemberöverenskommelsen, att falla innan mandatperioden är slut. Om det blir S, C eller L som tröttnar först får tiden utvisa.

Det skulle ge C och L en chans att försöka hitta tillbaka till den ideologiska och sakpolitiska gemenskap som partierna fortfarande delar med sina tidigare allianskollegor i Kristdemokraterna och Moderaterna, och därmed undersöka de möjligheter att bilda en alliansregering som allt för snabbt avvisades hösten 2018.

En annan möjlighet är en regeringsbildning liknande den danska efter folketingsvalet förra året. Socialdemokraten Mette Frederiksen leder i dag en minoritetsregering som samlar ett majoritetsunderlag bestående av det socialliberala partiet Radikale Venstre och de två socialistiska partierna Socialistiskt Folkeparti och Enhedslisten. En väsentlig skillnad mellan denna regeringsbildning och januarisamarbetet är att partierna, och deras väljare, gått in i den med vetskapen om att de kommer att behöva kompromissa med partier som står långt ifrån den egna politiken. Därmed finns heller inte den grund för besvikelse som kommit att prägla januarisamarbetet.

Att C och L skulle kunna budgetförhandla med V kan framstå som avlägset. Men det är egentligen inte konstigare än de förhandlingar som ägt rum mellan V, M och KD kring både extra anslag till välfärden och arbetskraftsinvandringen. För i riksdagen vinner den som kan räkna till 175 mandat.

Det är för övrigt en betydligt rimligare utgångspunkt för nästa regeringsbildning än tanken att det ena eller andra partiet ska hållas borta från inflytande.

Socialdemokraternas svårigheter är snarlika de problem som drabbade Moderaterna i och med decemberöverenskommelsen.