“Vi vet att var och en av oss någon gång under livet kommer att behöva känna trygghet i form av en fungerande hälso- och sjukvård, fungerande socialförsäkringar, fungerande föräldraförsäkring och inte minst att man som pensionär i Sverige ska kunna leva ett gott liv.”
Så beskrev Annika Strandhäll (S) själv sina ansvarsområden på presskonferensen den 27 juli, när hon i en hastigt ihopsydd ny regering fick ta över sjukvårdsminister Gabriel Wikströms (S) portfölj. Tidigare var hon enbart socialförsäkringsminister. Nu är hon även socialminister.
Under alliansregeringen delades ansvarsområdena av Göran Hägglund (KD) och Ulf Kristersson (M), två politiska tungviktare. Att tro att någon ensam kan sköta posterna snyggt är orealistiskt. Det menar Johan Ingerö, tidigare presschef för dåvarande socialminister Göran Hägglund (Aftonbladet 28/7).
Och det är sjukvården som kommer att dra det kortaste strået. Det operativa ansvaret över sjukvården bär nämligen inte staten, utan landstingen, medan staten beslutar om ökade anslag, nya lagar inom området samt har löpande kontakt med landstingen om hur svensk sjukvård ser ut och bör utvecklas.
För att sköta ett sådant indirekt ansvar krävs kreativt tänkande, innovativ förmåga och kanske framförallt - en hel del tid. Det är tid Annika Strandhäll inte kommer att ha. Hon kommer sannolikt att prioritera det belastade socialförsäkringssystemet, ett område över vilket staten bär ett mer direkt ansvar och inom vilket Strandhäll har mer erfarenhet.
Att en redan ansträngd sjukvård bortprioriteras är inte önskvärt och Löfvens regeringsombildning framstår som ogenomtänkt. Det var den nog också.
Under hotet om misstroendevotum mot tre ministrar till följd av IT-skandalen hade statsminister Stefan Löfven bråttom att göra om sin regering. Fortfarande i dag hänger hotet om misstroendeförklaringen över försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Dessutom nalkas höstbudgeten som kan innebära fler misstroendevotum från Alliansens håll om inte de rödgröna stryker de planerade skattehöjningarna.
I en sådan situation är det nog skönt att lägga över ansvaret för sjukvård, folkhälsa och idrott på en kompetent minister. Men hur kompetent Strandhäll än är, finns det ingen som klarar av att på ett ansvarsfullt sköta en ministerpost som täcker två av regeringens tyngsta ansvarsområden, och lite till.
Varför gavs Annika Strandhäll en portfölj som så uppenbart är för omfattande? Kanske tror regeringen Löfven att det inte kommer att märkas under det år som återstår till riksdagsvalet. Om det går väljarna obemärkt förbi att Strandhäll axlar ett alltför tungt ansvar slipper regeringen Löfven betala de politiska kostnaderna för sin kortsiktiga lösning.
De som får betala kostnaden för en regeringsombildning som innebär att sjukvården bortprioriteras blir istället alla vi som någon gång kommer att behöva känna trygghet i form av en fungerande sjukvård, men inte få den tryggheten.
