Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Sorglös sång hjälper inte i skogspolitiken

Mest välkommet är den tydliga formuleringen om att strandskyddet ska ses över.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

“Frihets- och äganderättsreformer för landsbygden.” Det var en av punkterna som C-ledaren Annie Lööf nämnde när hon i slutet på november lade fram sin kravlista för att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister. Området är också stort i januariöverenskommelsen, “JÖK:en”, som blev resultatet av förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Miljöparitet, Centerpartiet och Liberalerna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Mest välkommet är den tydliga formuleringen om att strandskyddet ska ses över och bli mer differentierat i olika delar av landet. Utöver att många drömmer om sjöutsikt skulle det ge många landsbygdskommuner en välbehövlig konkurrensfördel att kunna erbjuda strandnära byggande. Trots upprepade försök att liberalisera reglerna de senaste åren har inte mycket hänt.

Här och var innehåller JÖK:en mindre satsningar som förmodligen är okontroversiella, men som alltjämt är viktiga, som fortsatt bredbandsutbyggnad och förbättrat underhåll för både vägar och järnvägar. Att jordbruket ska få ökad konkurrenskraft lär också ha brett stöd – frågan är bara hur det ska gå till. “Bondepaketet” som nämns konkretiseras inte. En stor del av förklaringen till att svenska bönder har lönsamhetsproblem är de många regleringarna av verksamheten, i stort och smått. En gallring i regelbuskaget vore förstås bra, men räkna inte med att Miljöpartiet ställer sig i första ledet för att få till sådana förändringar.

Samma konfliktyta mellan Centerpartiet och Miljöpartiet finns på ett närliggande område, som också är en knäckfråga: skogspolitiken. Markägare och skogsbrukare har i flera år varnat för upprepade attacker på äganderätten, inte minst genom de så kallade nyckelbiotopsinventeringarna, där staten pekat ut områden som skyddsvärda, men oftast utan att betala ut någon ersättning. Marken har blivit obrukbar och skogsägare har lämnats vind för våg. Liknande avverkningsstopp har skett för ägare till fjällnära skog, och i fall där den otydliga artskyddsförordningen kommit i spel.

Januariöverenskommelsen gör sitt bästa för att överbrygga den klyfta som uppstått mellan miljöorganisationer, staten och skogsägare. Den nationella nyckelbiotopsinventeringen slopas och anslagen för ersättningar ökar. Berörda myndigheter ska också föreslå ett mer enhetligt sätt att beräkna hur mycket skog som skyddas idag, en viktig detalj som lett till strid om när och hur beslutade mål ska nås.

Men konflikterna lär blossa upp igen när pengarna ska fram. Det är inte billigt att köpa skog för att skydda den från avverkning. JÖK:ens skrivningar om att anslagen för ersättningar ska vara tillräckliga är på så sätt naivt sorglösa.

Sådana åtgärder har dessutom en alternativkostnad, som gör sig påmind i uppgörelsens motstridiga mål: mer natur ska skyddas, samtidigt som skogen ska ge ökat byggande i trä, mer biobränsle till bilar och flygplan och ersätta onödig plast. Den “cirkulära, biobaserade ekonomin” ska växa, fast utan att biologisk mångfald eller skyddsvärd natur ska ta skada.

Det är fina ambitioner som alla kan ställa sig bakom. Tills någon måste prioritera. JÖK:ens sorglösa sång kommer till sist att förbytas i arga rop som ekar mellan träden.