Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingen höjdare. S bör förpassa förslaget om familjevecka till idévärlden.

Sossar bränner pengar på dålig politik

Max Sjöberg: Stoppa familjeveckan innan det är för sent

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

”Vi vet inte vad, men vi vet att det blir dyrt”, spådde Svenska Dagbladets krönikör Johan Ingerö i våras gällande hur Socialdemokraterna skulle försöka vända sin nedåtgående trend. När partiets nya linje med hårdare tag mot såväl brottslingar som migration varken uppskattades av väljare eller partimedlemmar blev det nödvändigt för partiet att försöka flytta fokus. Och mycket riktigt presenterade Socialdemokraterna i valrörelsens slutskede den så kallade familjeveckan.

Förslaget innebär att alla föräldrar till barn mellan 4 och 16 år ska få en extra veckas semester varje år, att ta ut under till exempel sport- eller påsklovet. Detta märkliga förslag är långt ifrån en satsning på välfärdens kärna, samtidigt som behoven av resurser till andra områden som polis och skola är stora. Gissningsvis skapades förslaget inte heller för att det var vad Sverige mest av allt behövde, utan för att snabbt locka väljare.

Eftersom de rödgröna inte fick majoritet var vi många som blev förvånade när familjeveckan, i nedbantad form, ändå dök upp i Januariöverenskommelsen. Bristerna med förslaget är nämligen många.

För det första är det dyrt. Den direkta kostnaden om förslaget genomförs fullt ut blir runt fem miljarder per år, men effekten på landets ekonomi i form av minskad produktion kan bli flera gånger så stor. För det andra hade pengarna behövts på annat håll, exempelvis för att korta vårdköer eller höja polislöner.

Ett tredje problem är att reformer som denna - fasta utgifter utan slutdatum - är svåra att rulla tillbaka. Väljare, som alla människor, lider nämligen av förlustaversion. Vi reagerar mer negativt när vi förlorar något vi har än vi reagerar positivt när vi får något nytt av motsvarande värde, vilket gör det svårt att backa bandet när en förmån väl har införts.

Lek exempelvis med tanken på att det fanns ett sportbidrag där varje medborgare fick 1 000 kronor om året att använda till idrott. En onödig satsning, men som ändå varit politiskt svår att avskaffa. ”Idrottande ska inte vara en klassfråga”, hade vänstern rasat. ”Det skulle försvaga idrottsföreningarna på landsbygden”, hade det kunnat låta från centerhåll. En och annan moderat hade försvarat det med att det är viktigt att medelklassen också känner att de får något tillbaka av skattesystemet.

De flesta politiker hade nog insett att de tio miljarder sportbidraget kostat egentligen gjort större nytta inom förlossningsvården. Men att ställa trygga förlossningar mot barns idrottande framstår lätt som cyniskt. Och att ta ifrån folk förmåner de redan har är inte direkt en röstmagnet. Därför måste varje ökning av fasta kostnader utvärderas noggrant redan innan de införs.

Precis som för det hypotetiska sportbidraget vore det bästa om familjeveckan aldrig blir verklighet. Stefan Löfven har ett bra läge att se till att förslaget stannar i idévärlden. På kort sikt finns Liberalerna och Centerpartiet att skylla på och han får i stället utrymme att satsa på områden med större behov. Snart kan förslaget ha fallit i glömska, och det kommer nästan ingen att sörja.