En bra start, men inte tillräckligt, sade Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson. Positiva drag, men också saker som är otillräckliga, sade hennes kollega i Centerpartiet, Martin Ådahl. Helhetsomdömet om regeringens höstbudget, presenterad under måndagen (20/9), är en av få saker som V och C är överens om.
Visserligen ställde de sig båda bakom en av budgetens större satsningar, om sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare, när nyheten presenterades i början av september. Men att foga ihop dessa två partier i den ekonomiska politiken är milt uttryckt en snårig uppgift, särskilt som C inte vill förhandla med V. Ändå är det vad finansminister Magdalena Andersson (S) måste göra, om hon inte vill se sin budget falla i riksdagen och tvingas välja mellan att avgå eller att regera på en moderat budget.
Det är också så man bäst förstår en del av satsningarna i statens budget för 2022: som ett sätt att lösa de parlamentariska knutarna i riksdagen, snarare än som ett sätt att lösa de samhällsproblem som är mest brännande. Vänsterpartiet har blidkats om sjukförsäkringen. Centerpartiet ska tilltalas av inkomstskattesänkningar och landsbygdssatsningar. Magdalena Andersson räknar kanske med att det, i kombination med att inget av partierna vill orsaka en regeringskris i höst, ska räcka.
Budgetens andra syfte är förstås att ge regeringspartierna ammunition till valrörelsen. Miljöpartiet har förhandlat till sig medel för klimatsatsningar och inte minst för att skydda stora mängder skog från avverkning. Socialdemokraterna satsar i sin tur nästan 28 miljarder på välfärdsområdet.
Summan av budgeten är – precis som de tidigare Löfven-regeringarnas höstpropositioner – spretig, och lider av en hel del märkliga prioriteringar. Det kan exempelvis inte betraktas som något annat än valfläsk att bygga ut en av världens mest generösa föräldraförsäkringar med ytterligare en vecka. Åklagarmyndigheten får samtidigt inte mer än marginella tillskott.
Även när regeringen prioriterar mer rimligt går det dock att ha invändningar. Varför sker till exempel satsningarna på vården återigen i form av riktade statsbidrag, som ökar den kommunala och regionala byråkratin och motverkar långsiktig planering? Polisens budget ökar med drygt 2 miljarder, men samtidigt har myndigheten gått med en halv miljard i underskott i år. En fjärdedel av tillskottet går alltså bara till att täcka hålen.
Regeringen ska också försöka minska långtidsarbetslösheten. Den har de senaste åren blivit en allt mer problematisk del av arbetslösheten i stort. Att försöka tackla den är alltså klokt, men återigen sker det praktiskt taget enbart genom satsningar på bättre matchning och på kompetensutveckling, istället för att försöka sänka trösklarna till arbetsmarknaden och kostnaden för att anställa.
Regeringen använder budgeten för att kryssa igenom ett minerat politisk landskap och försöka ta sig helskinnad till valet. Det återstår att se om de lyckas, men även om de gör det är budgeten för nästa år – för att använda Ulla Anderssons och Martin Ådahls ord – minst sagt otillräcklig.
