Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jeppe Gustafsson/TT

Staten har ingen kontroll över kriminaliteten

Karin Pihl: Åtgärderna är för passiva och kommer när brottsligheten redan tycks ha bitit sig fast.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Många nyheter de senaste veckorna kan sammanfattas i en mening: Vad sjutton är det som händer? Fredagen den 7 juni sprängdes en bomb i ett bostadsområde i Linköping. “Det smällde som inihelvete. Hela mitt fönster skakade, man blev ju skiträdd. Sedan var det kaos utanför med poliser som spärrade av”, sa ett vittne till Dagens Nyheter. Mirakulöst nog skadades ingen allvarligt. Utblåsta balkonger, spränga fönster, glassplitter och förstörda fasader gör att lägenhetshusen ser ut att befinna sig i en krigszon.

Händelsen är inte den enda våldsincidenten som skett de senaste dagarna. På onsdagsmorgonen spärrade polisen av ytterligare ett område i Linköping efter ett misstänkt bombhot. Under måndagsförmiddagen utrymdes Malmö centralstation efter skottlossning. Polisen sköt en person i benen. Mannens två väskor innehöll enligt honom själv sprängämnen och vapen. Han utreds för försök till mord, men polisen sa tidigare att det skulle kunna röra sig om förberedelse till terrorbrott. Som tur var visade det sig senare att väskorna inte innehöll något farligt.

Utöver dessa händelser har vi de vanliga nyheterna om våldsdåd: skottlossning i Malmö, Tensta, Kalmar och Uppsala, ytterligare två sprängningar i Malmö, plus några knivdåd här och var i landet. Detta under loppet av några få dygn.

Förekomsten av grovt våld har ökat dramatiskt i Sverige. Folk dör och skadas. Och det är dyrt. Varje skjutning kostar skattebetalarna 75 miljoner kronor, om man inkluderar vård och rättsliga kostnader, enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson.

Utöver att det kostar samhället bidrar dessa våldsdåd till en känsla av att staten inte har kontroll över säkerheten i landet. Lagstiftaren reagerar för passivt och för sent. Och det gäller inte bara sprängningar och skjutningar.

I dagarna har Migrationsdomstolen beslutat att utvisa två imamer som sitter i förvar. Säpo har bedömt att dessa individers påverkan på andra ökar risken för terrordåd. Enligt Säpo har människor inom de våldsbejakande extremistmiljöerna gått från “hundratals till tusentals.”

Och utöver terrorister och gängkriminella som spränger bomber i bostadsområden pågår vardagskriminaliteten, som bostadsinbrott, där internationella ligor står bakom hälften av alla incidenter. Ligorna har byggt upp en god infrastruktur i Sverige, eftersom straffen är så låga, och eftersom tullen varken får använda kameror vid gränsen eller beslagta stöldgods.

En enskild skjutning, sprängning eller stöldturné är kanske inte så farligt. Men sammantaget skapar kriminaliteten en bild av att den svenska staten håller på att tappa greppet. Justitieministern Morgan Johansson (S) säger att det är straffskärpningar på gång, bland annat för mord. Han vill också skärpa terrorlagarna, men det satte Lagrådet stopp för.

Visst tar det tid att få ny lagstiftning på plats. Men krisinsikten tycks ändå saknas bland politikerna. Åtgärderna är för passiva och kommer när brottsligheten redan tycks ha bitit sig fast.