Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Historieförvanskning. Historiska museets uppgift är inte att opinionsbilda.
Historieförvanskning. Historiska museets uppgift är inte att opinionsbilda.

Emma Jaenson: Stoppa politiseringen av museerna nu

Emma Jaenson: Museernas uppgift är inte att uppfostra människor att tänka på ett visst sätt.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Ett tips: gå inte på museum om du vill få kunskap i historia eller kultur. Historiska museet i Stockholm fick nyligen hård kritik av historikern Kjell Östberg i Studio Ett (8/8) på grund av utställningen “Sveriges historia”.

Östberg menar att museet demoniserar välfärdsstatens framväxt. Utställningen pekar på att “folkhemmets upphörande” – 1976 när Socialdemokraterna förlorade makten – berodde på de allt för höga skatterna och en för utbredd välfärdsstat. Östberg å sin sida menar att det ger en skev bild av dåtidens opinion kring folkhemmet. Det fanns ingen direkt opinion mot välfärdsstaten: enbart 13 procent av svenskarna ansåg att skattetrycket var en viktig fråga och kärnkraften var i stället frågan som dominerade debatten.

Historiska museet avslutar dessutom sin beskrivning av folkhemmet med orden: “I praktiken var inte alla människor lika mycket värda”, som slutsats av 1900-talet mest tongivande samhällsprojekt.

Men museets historieskrivning är inte bara dålig för att den är osaklig och utelämnar fakta. Syftet tycks inte vara att utbilda – utan att bilda opinion.

Museers främsta uppdrag är att förvärva, bevara och främja samlingar till skydd för kulturarvet. Vad Historiska museet i det här fallet gör är i stället ett politiskt inlägg i kampen mot Sverigedemokraterna. Genom att beskriva det socialdemokratiska folkhemmet som förtryckande av minoriteter med förmynderi och för höga skatter syftar man till att avskräcka från SD:s politik, som säger sig vilja återupprätta folkhemsidealet.

Till saken hör dock att Historiska museets utställning bara är en i raden av museer som vinklar historien för att utnyttja den som dagspolitiskt slagträ: Etnografiska museet skyltade tidigare med utställningen ”Playground” där man möttes av skylten ”När bröt du en norm senast?”. Utställningen handlade till stor del om hbtq-rättigheter och flyktingar och väldigt lite om de normer som ursprungligen tvingat människor att fly från sina hemländer. På utställningarna “Orinoco” och ”En stulen värld” på Göteborgs Världskulturmuseum var inte arkeologiska fynd från andra kulturer i fokus – i stället diskuteras kolonialism, vithetsnormer och identitet. Och på utställningen ”Västerbottens historia” i Umeå fick vi snarare en lektion i integration och mångfald än en berättelse om de samer och fattiga bönder som bott där.

I rapporten ”Mångfalden och museer” (Riksutställningar, 2014) beskrevs att ”Museer bör (...) se över vems historia och samtid museet skildrar samt hur och av vem. Detta behöver ofta kompletteras med en större mångfald av berättelser och sätt att berätta. En positiv särbehandling kan krävas.” Men som George Orwell skrev: den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden.

För vår historia avgör hur vi uppfattar oss själva. Att censurera den, vinkla den eller förvanska den gynnar få. Framför allt riskerar det att bidra till att inskränka vår förståelse för oss själva ¬och andra. Museernas uppgift är inte att uppfostra människor att tänka på ett visst sätt. Det är inte heller att ändra på historien för att bilda opinion eller passa in i nutida trender. Samhället är tillräckligt överfyllt av falska nyheter utan att museer skriver om vår historia.