Ganska precis ett år senare var det annat ljud i skällan. I mars 2018 la finansministern Magdalena Andersson (S) fram en proposition om slopad skattefrihet för de företag som tecknat en privat sjukvårdsförsäkring för sina anställda.
Först ska företagen ta mer ansvar. Sen ska de straffas för att de gör det. Regeringens agerande är inte direkt konsekvent. Snarare präglas det av dimridåer. Det officiella skälet till reformen – utöver att det ska hämtas hem ytterligare någon miljard till statskassan – är att skatterna ska vara så konsekventa som möjligt. Det ska inte vara möjligt att få lägre skatt genom att få en förmån från sitt jobb.
Men arbetsgivare som tecknar sjukvårdsförsäkringar för sina anställda gör det inte för att ge dem en förmån, utan av egenintresse. De vill minska sjukfrånvaron och ha friska, produktiva medarbetare.
Då är åtminstone Vänsterpartiet, som drivit på förslaget i budgetförhandlingarna med regeringen, mer ärliga. De menar att förtroendet för den offentligt finansierade sjukvården undergrävs om privata försäkringar blir för vanliga. Men som Christian Ekström, VD för Skattebetalarna skriver på SvD Debatt (10/4) är förtroendet redan i gungning, inte på grund av privata lösningar utan på grund av det offentliga systemets oförmåga att leverera vård i tid.
Ekström menar också att Alliansen borde stoppa förslaget när det behandlas i skatteutskottet den 19 april, och i riksdagen i maj. Det har han rätt i. Det finns inga anledningar för Alliansen att låta en reform som straffar företagen och belastar den offentliga vården ytterligare gå igenom.
Antalet svenskar som har en sjukvårdsförsäkring via sin arbetsgivare är idag nästan en halv miljon. Siffran har mer än sexdubblats sedan år 2000. Frågan är varken liten eller oviktig. Allianspartierna måste visa att de förstår det.
