Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vida Djalali, fru till den fängslade Ahmadreza Djalali, håller upp en bild på sin man. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Vida Djalali, fru till den fängslade Ahmadreza Djalali, håller upp en bild på sin man. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Joakim Broman: Sverige agerar för svagt i att skydda sina medborgare

Demokratiska värden står på spel, men UD verkar sakna redskap för att skydda dem.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Stoppa avrättningen av Ahmadreza Djalali, skriver 21 rektorer för svenska högskolor och universitet i Expressen (28/11). Den svensk-iranske forskaren sitter fängslad i Iran sedan fyra år och har nyligen flyttats till en så kallad dödscell, i väntan på avrättning.

Allt tyder dessutom på att Djalali är vid mycket svag hälsa. Sedan han fängslades vid en tjänsteresa 2016 har han enligt Amnesty International utsatts för tortyr, och bilder från i höstas visar en svårt utmärglad kropp.

Situationen blir allt mer akut, och Sverige agerar tyvärr med flathet och pliktskyldiga protester. Utrikesminister Ann Linde (S) har fört samtal med Iran och krävt att avrättningen stoppas, men inte ett frisläppande. Det riskerar att legitimera de anklagelser regimen riktat mot honom, och som bland annat avfärdats som falska av Amnesty.

I vanlig ordning håller utrikesdepartementet korten nära kroppen och avslöjar mycket lite om arbetet. Det kan finnas poänger i det, den tysta diplomatin har både sin tid och sin plats, men det måste också finnas en punkt där man går vidare till mer skarpa verktyg. Den svenske journalisten Dawit Isaak har suttit inspärrad i Eritrea i 19 år utan att Sverige skruvat upp tonläget, skickat hem ambassadören eller infört nya ekonomiska sanktioner mot landet. Genom åren har miljardbistånd skickats till Eritrea från EU utan att Sverige krävt några villkor om Isaaks frigivning. Som en sammanställning av Reportrar utan gränser nyligen visade har Sverige dessutom agerat både arrogant och begått grova misstag i hanteringen försöken att få Isaak frigiven.

Både fallet Isaak och situationen för Djalali är personliga tragedier för dem och deras anhöriga, men båda fallen knyter också an till större principer. Som rektorerna skriver i sin debattartikel är fängslandet av Djalali också en attack mot den akademiska friheten, och Dawit Isaaks fångenskap underminerar pressfriheten.

Demokratiska värden står på spel, men UD verkar sakna redskap för att skydda dem. Som Dawit Isaaks dotter Betlehem Isaak säger till Expressen: “Någon har sagt att diplomatins största svaghet är tron på att diplomati alltid fungerar.” Hon är, liksom många andra, kritisk till UD:s agerande, men menar också att arbetet förändrats den senaste tiden.

Det är i så fall ett steg i rätt riktning. Det är helt enkelt oacceptabelt att Sverige är så handfallet och oförmöget att skydda sina medborgare och deras demokratiska rättigheter. Det gäller i Eritrea, och det gäller i Iran, och i båda fallen är problemen mer brådskande än UD verkar förstå.