Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ice falls from the Perito Moreno Glacier in Santa Cruz province, Patagonian southern Argentina , some 3,200 kilometers, (2,000 miles) south of Buenos Aires, Thursday, Oct.16, 2003. A study suggests, that melting of glaciers in the Patagonian ice fields of southern Argentina and Chile has doubled in recent years, caused by higher temperatures, lower snowfall and a more rapid breaking of icebergs.(AP Photo/Natacha Pisarenko)  COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN Code: 436
Kris. Inför framtidens säkerhetshot måste Sverige stå redo. Bild: NATACHA PISARENKO

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Sverige måste ha bättre beredskap för kriser

Inför en kris i fredstid har Sverige inte stått redo.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Antropocen – människans tidsålder – är namnet som många forskare föreslår för den geologiska tidsålder vi lever i, då mänskligt handlande har haft djupt inverkan på jordens klimat. Förra året varnade en FN-rapport om att vi står inför en “pandemiernas era”, då nya sjukdomar riskerar att sprida sig över världen till följd av bristande djurhållning. Mot säkerhetshot i form av extremare väder och fler globala sjukdomsutbrott kommer Sverige behöva stå väl rustat.

Hanteringen av coronapandemin har blottat tydliga brister i beredskapen, som nog de flesta anser behöver täppas till. I en debattartikel i Sydsvenskan (7/2) ger Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni tillsammans med partiets försvarspolitiska talesperson Allan Widman fyra förslag på hur samhället kan stå mer redo inför framtida kriser.

Ett av förslagen berör behovet av krislagstiftning – något Sverige idag saknar när det kommer till civila kriser. Redan i grundlagsutredningen från 2008 konstaterades att medan det finns tydliga bestämmelser för att öka regeringens handlingsutrymme vid krig, saknas det vid andra former av kriser. Det valde man dock att inte åtgärda, vilket nu resulterat i en snabbt ihophafsad pandemilag.

Eftersom krislagstiftning ofta innebär att den vanliga demokratiska ordningen kringskärs, är det fördelaktigt om det finns väl definierade ramar redan på förhand. Att behöva bereda en helt ny lagstiftning riskerar även att ta tid och försena nödvändiga åtgärder, trots att snabbt agerande ofta är a och o i krissituationer. Att pandemilagen tog tid att bereda är delvis regeringens ansvar – som kunde ha agerat snabbare i pandemins tidiga skede – men blev inte bättre av att det saknades applicerbar lagstiftning.

Svårigheten att förutspå vad som blir nästa kris framhålls ofta som en svårighet i beredskapen – vilket förstås är sant. Men även om ingen visste att just covid-19 skulle spridas över världen, var det potentiella samhällshotet från smittsamma sjukdomar känt sen innan. Även om alla detaljer inte blir precis rätt, är det mer önskvärt att navigera en främmande situation efter en karta än ett helt tomt papper. Inför en föränderlig hotbild är det bättre med förberedelser som har vissa brister, än inga förberedelser alls.

Liberalerna är inte ensamma om att vilja dra lärdomar av pandemihanteringen. Regeringen har redan aviserat att flera utredningar ska tillsättas, och att en parlamentarisk kommitté ska se över krislagstiftningen. Det arbetet är nödvändigt, men måste ske skyndsamt. Tills det är slutfört står Sverige kvar med allvarliga brister i beredskapen, inför hot som växer sig starkare.

Klimatkrisen behöver hanteras. Först och främst i form av kraftfulla åtgärder mot utsläppen, vilket skulle kunna stoppa eller i alla fall minska hotet. Men man behöver också ta höjd för att åtgärderna just nu inte är tillräckliga, och att chanserna att klara tvågradersmålet ser allt mörkare ut. Här kan pandemin ge viktiga erfarenheter för framtiden. Inför en kris i fredstid har Sverige inte stått redo, men lär vi vår läxa kan åtminstone beredskapen vara bättre nästa gång.