Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sverige måste ha tydliga prioriteringar i EU-politiken

Svend Dahl: Därför var det välkommet att Vänsterpartiet och Kristdemokraterna hade enats om EU-avgiften

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Det har gått 25 år sedan Sverige den 13 november 1994 folkomröstade om EU-medlemskap. På onsdagsförmiddagen uppmärksammades detta med en EU-politisk partiledardebatt i riksdagen.

Det tog lång tid för partierna att lämna 1994 års frågeställning om ja eller nej till EU. Miljöpartiet släppte sitt utträdeskrav 2008 och inför Europaparlamentsvalet förra året tog både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna steg i samma riktning och beslutade att inte längre driva kraven på Swexit.

Det är bra. Det råder inga tvivel om att EU-samarbetet är omistligt för svensk del, både som politiskt verktyg på exempelvis miljöområdet och som marknad för svenska företag. Samtidigt är det uppenbart att Sverige under 25 år som EU-medlem till stor del undvikit de stora frågorna kring hur EU borde utvecklas. I stället har svenska regeringar uppvisat en ofta avvaktande inställning till samarbetet, vilket ibland beskrivits som att vår främsta EU-politiska strategi varit att ta rygg på Storbritannien.

Det har emellertid inte förhindrat svenska politiker från att drömma om att göra EU mer likt Sverige. Det är i grunden detta som fått statsminister Stefan Löfven (S) att vara drivande bakom tanken på en “social pelare” som gör arbetsmarknadsfrågor och socialpolitik till EU-frågor. Samtidigt är budskapet från Socialdemokraterna att detta inte ska leda till ökad överstatlighet och exempelvis äventyra den svenska partsmodellen på arbetsmarknaden.

Ändå är det precis vad som kan komma att hända, konstaterade företrädare för både LO, tjänstemannafacken och Svenskt Näringsliv i en debattartikel häromdagen (Dagens Nyheter 11/11). I riksdagsdebatten uppmärksammades detta av bland andra Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD). Bekymmerslösheten Löfven uppvisade i sina svar understryker att regeringen mer eller mindre omedvetet riskerar att driva EU i en riktning som det egentligen saknas stöd för.

Samma sak gäller den svenska avgiften till EU, som i och med Brexit kan komma att höjas med 15 miljarder per år från dagens 41 miljarder. Märkligt nog saknades EU-budgeten i statsministerns anförande om regeringens EU-politiska prioriteringar. Under debatten presenterade emellertid Ebba Busch Thor (KD) och Jonas Sjöstedt (V) ett gemensamt initiativ om att försöka bygga en riksdagsmajoritet som gör det omöjligt för regeringen att gå med på höjd EU-avgift.

Det är välkommet. Precis som i fråga om den sociala pelaren är risken annars att Sverige på grund av otydliga prioriteringar och bristande konsekvensanalys bidrar till att EU utvecklas i fel riktning.