Sysslolösheten och hopplösheten får inte bita sig fast

Antalet långtidsarbetslösa stiger i spåren av coronakrisen. Definitionen av en långtidsarbetslös är att personen ska ha varit utan arbete i över ett halvår (27 veckor). I maj hade drygt 170 000 personer i Sverige varit arbetslösa minst så länge.

Siffrorna behöver lite historisk kontext. I oktober 2008 var 57 800 personer långtidsarbetslösa. Finanskrisen slog sedan till och i april år 2010 var 159 800 långtidsarbetslös. Sverige fick alltså över 100 000 långtidsarbetslösa på bara två år.

Den siffran sjönk, men mycket sakta under det kommande decenniet. Sommaren 2019 registrerades endast 64 600 långtidsarbetslösa. Nu har alltså samma sak skett som under finanskrisen: 100 000 fler långtidsarbetslösa på en mycket kort period. (ekonomifakta.se)

Att konjunkturer kommer och går och arbetslösheten varierar är naturligt. Det allvarliga är den strukturella arbetslösheten, den som beror på ekonomins bristande förmåga att skapa jobb till alla.

Faktorerna bakom långtidsarbetslöshet är väl kända. Låg utbildning, svaga språkkunskaper, ingen anknytning till arbetsmarknaden och hälsoproblem är några av de vanliga. Den bristande integrationen syns tydligt i statistiken. Bland utrikes födda är arbetslöshetsnivån 20 procent under första kvartalet i år (SCB).

Idag lever nästan var sjunde vuxen invånare i länet på sociala ersättningar

Nyligen varnade Svenskt Näringsliv i Västra Götaland för en gigantisk utanförskapskris. Idag lever nästan var sjunde vuxen invånare i länet på sociala ersättningar och allra värst är situationen för utlandsfödda och unga, enligt arbetsgivarorganisationen (svensktnaringsliv.se 4 juli).

Ett orosmoln är att antalet unga i länet som varit arbetslösa i mer än tolv månader har ökat med 26 procent. Unga som aldrig kommer in på arbetsmarknaden riskerar att fastna i bidragsberoende, eller ännu värre, kriminalitet.

Den samhällsekonomiska kostnaden för utanförskapet i Västra Götaland beräknas till drygt 48 miljarder kronor per år. Varje insats som görs för att få personer i arbete är alltså lönsam – om den är effektiv.

Ännu bättre är det om staten ändrar strukturerna i ekonomin, så att det skapas arbeten även för de med låga kunskaper och dåliga färdigheter. Enkla jobb och låga skatter kommer att vara helt nödvändiga för att få fler i arbete och egen försörjning. Men detta är inte hela lösningen. En arbetsmarknad med bara enkla jobb innebär också låga inkomster, för den enskilde och för staten.

Den stora potentialen finns i att få fler yrkesutbildade personer, med medellånga utbildningar, ut på arbetsmarknaden. Det finns efterfrågan på duktiga rörmokare, kockar, undersköterskor, chaufförer och plåtslagare med flera yrken. Men detta kräver också att de som lämnar grundskolan och gymnasiet gör det med godkända betyg, vilket allt för många inte klarar.

Sverige borde lyckas bättre med att ge ungdomar från miljonprogramsområdena sådana utbildningar, vilket är en säker väg till relativt goda inkomster. Tyvärr är det en svår målbild att konkurrera med när ungdomar ser yrkeskriminella köra omkring i nya bilar, registrerade på målvakter, och visar upp sina nya kläder och smycken. Samhället måste jobba på alla fronter. Sociala insatser och utbildningar behövs. Men det krävs också att de mest brottsaktiva tas bort från sina hemmiljöer och lagförs.

Arbetsförmedlingen varnar för att långtidsarbetslösheten under 2021 kan stiga till 200 000 personer. Oavsett vilken färg regeringen har under de närmaste åren kommer detta att vara en av de viktigaste problemen att lösa. Sysslolösheten och hopplösheten får inte bita sig fast hos de ungdomar som nu ska ut i arbetslivet. Låt oss inte se en hel generation gå förlorad.

Ledarskribent

Karl af Geijerstam

kag@bohuslaningen.se