Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: FREDRIK PERSSON / TT

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Tävla inte om vem som kan säga mest nej

Valrörelsen borde vara konkret och sakpolitiskt inriktad.

En ny valrörelse blåser upp. Med runt två månader kvar till Europaparlamentsvalet, den 26 maj, börjar partierna formera sig. Med anledning av det anordnade tankesmedjan Timbro i veckan (18/3) en debatt de borgerliga partiernas toppkandidater.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Mellan dessa fyra finns inga enorma klyftor. Grundsynen på samarbetet är likartad. Den irrelevanta frågan om ja eller nej till EU, som på något sätt alltid letat sig in i svensk EU-debatt, tycks äntligen ha falnat bort. Kanske är det en av få positiva effekter av det tilltagande Brexit-kaoset.

Men de få skillnader som finns kan ändå få det att bränna till. En sådan fråga är den så kallade sociala pelaren, än så länge mest en åsiktsförklaring om vad medlemsländerna bör åstadkomma i termer av sociala rättigheter, men något som bland andra EU-kommissionen vill omsätta i konkret lagstiftning. Många, däribland tre av de fyra borgerliga toppkandidaterna, är emot, och pekar på att det kan ställa till problem både i Sveriges välfärds- och lönesättningsmodell.

Undantaget är Liberalerna. Partiets representant i Timbro-debatten, Said Abdu, menar att Sverige kommer att kunna blockera eller förändra förslag som går i fel riktning.

Det riskerar tyvärr att vara naivt. Men till Liberalernas försvar ska sägas att partiet åtminstone tydligt presenterar vad man vill uppnå i Europaparlamentet och med EU-samarbetet, istället för att som många andra bygga sina kampanjer på att bara säga nej till förslag, eller som Stefan Löfven (S) ha ambitionen att vara “snålast i EU”, när det kommer till den nya långtidsbudgeten.

Många av de svenska ledamöterna i parlamentet är tvärtom bevis på vad skickliga politiker kan åstadkomma genom alliansbyggande, kompromisser och en tydlig agenda. Fredrick Federley (C) och Jytte Guteland (S) har varit centrala i reformeringen av EU:s system för handel med utsläppsrätter, liksom Jakop Dalunde (MP) i arbetet med energiunionen. Christofer Fjellner (M) har bidragit till att EU slutit frihandelsavtal med bland andra Japan.

Väl på plats är det sådana framåtsyftande saker som ledamöter kommer att ägna sig åt. Valrörelsen borde vara lika konkret och sakpolitiskt inriktad. Risken är tyvärr att det mesta kommer att handla om den europeiska populismen, och att den tid som blir över ägnas åt att tävla om vem som kan säga mest nej.