Mina barn och andras ungar. Aldrig tidigare har väl detta uttryck fått en tydligare innebörd än den senaste veckan. För det går inte att tänka sig några som behöver mer beskydd än föräldralösa barn, särskilt inte om de kommer från krig och skit. Det är den totala utsattheten.
Men i verkligheten?
I verkligheten kan främmande män förse flyktingbarnen med mobiltelefoner redan när de kliver av tåget i Sverige. De har nästan inga ägodelar när de anländer till barnhemmen. Men så ringer det i mobilerna, och de försvinner iväg. Kommer tillbaka med pengar, guldklockor, dyra märkeskläder.
Barnhemspersonalen som Sydsvenskan har pratat med menar att man inte kan göra något så länge alla är tillbaka före den utsatta stängningstiden klockan 23. ”I vissa fall” konfronterar man de skumma männen som cirklar utanför, säger en chef. Men man vill ju inte gå för hårt fram. För flyktingbarn är flyktiga. Enligt Europol har 1000 av dem försvunnit hittills, bara i Sverige.
Grejen med barn som kommer från krig och skit är att de inte litar på någon. De är inte välartade, för de har lärt sig att man måste vara tuff för att klara sig. Inte heller är de vältaliga, för de kan inte språket.
De är helt enkelt inte sådär gulligt storögda som i hjälporganisationernas reklam. De ensamma flyktingbarnen saknar föräldrar, så de beter sig inte som våra barn, utan som vuxna.
Är det därför deras juridiska vårdnadshavare inte tar ifrån dem pedofilmobilerna? Är det därför de låter dem ränna ute till klockan 23, villkorslöst? Är det därför de inte sjasar iväg de skumma männen, fotar dem, ringer polisen? Är det därför polisen inte gör något när någon faktiskt ringer?
För det hjälper inte att anmäla.
”Barnen har säkert blivit utsatta, men min uppgift är att prioritera”, säger Leif Fransson, biträdande chef vid gränspolisen, till Sydsvenskan.
Det är oklart vad han prioriterar istället. Kanske siffrorna.
Rikspolisstyrelsens rapport visade häromåret att exempelvis trafikkontroller av ekonomiska skäl utförs på de dagar och tider då sannolikheten för rattfylleri är som minst. Det ser helt enkelt snyggare ut på pappret. Och vad gäller antalet lagförda fall är narkotikabrott den enda kategori som ökat i Skåne.
Enligt Brottsförebyggande rådets sammanställning avskriver annars Region Syd ovanligt många ärenden. Det beror förstås ofta på att folk anmäler sådant som inte är brottsligt, och att det saknas spaningsuppslag. Men det kan även vara ett tecken på att man lägger ned svårutredda ärenden.
2013 namngav exempelvis fyra flyktingbarn en våldtäktsman, men polisen kollade aldrig ens upp honom. Enligt Lisa Green, kommunal samordnare mot människohandel i Skåne, är det ofta så att anmälningarna inte ens registreras. Istället antecknas de som ”tips”.
Nej, det finns inte tillräckligt många poliser, inte tillräckligt mycket pengar, och så vidare. Men den absolut viktigaste uppgiften samhället har är att skydda de allra mest utsatta. Och de föräldralösa ungarna är våra barn nu. Att vi, deras beskyddare, låter dem utsättas för systematiskt och grovt sexuellt våld är rent ut sagt förjävligt.
