I helgen avgick Gudrun Schyman än en gång som ledare för Feministiskt initiativ. Sedan 2005 har hon i olika roller och med blandad framgång varit ledande i det uppstickarparti hon också var med och grundade. Bäst gick det 2014 när partiet tog plats i Europaparlamentet och stressade de rödgröna partierna rejält med ett resultat på 3,12 procent i riksdagsvalet.
Under ett decennium som ordförande för Vänsterpartiet ledde hon partiet i det historiskt framgångsrika valet 1998 och förde in partiet i dess första formella ekonomisk-politiska samarbete med S och MP.
Men mest ihågkommen kommer Schyman nog att bli som en tydlig och skicklig debattör. Den egenskapen delar hon med de två generationskamraterna och tidigare partiledarkollegorna Carl Bildt och Göran Persson. Det är talande att allas sjuttioårsdagar infaller tätt. Persson och Schymans jubileumsartiklar är publicerade, Bildts kommer i juli. De har alla även förekommit flitigt i media under vintern. Den långa regeringsbildningen har lett till återblickar till tidigare kriser, talmansrundor och valdebatter.
I tillbakablickarna representerar Schyman, Persson och Bildt stora förändringar i svensk politik. Den stora fyrtiotalistgenerationen intog tidigt ledande positioner på bred front. Fyrtiotalisternas tid förknippas allmänt med en sorts skördetid från rekordårens goda ekonomiska resultat. Riktigt historiska blev de tre dock när skördetiden kommit bort.
Höjdpunkten av deras politiska liv inföll under ett stormigt 1990-tal där gamla politiska sanningar kom att omprövas. Sverige reformerade sig ur nittiotalskrisen och de tre kom alla att inta viktiga roller i debatten.
Under åren har alla även lidit nederlag, varit föremål för skandaler och kritik. Likväl har de klarat sig kvar i offentligheten. En förklaring till detta är deras funktion. De har effektivt illustrerat, förklarat och försvarat sina politiska inriktningar. Sådan verklig massmedial skicklighet är ovanlig.
Sedan dess har politikerrollen blivit en annan. Under 2000-talet har en sorts förvaltare klivit fram: talepunktsdrivna teknokrater som tar få risker för att överleva i ett nytt medielandskap. Samtidigt visar återblickarna i svensk politik att denna politikertyp inte är nog. I dag omprövas återigen igen politiken. Detta behöver kommuniceras med tydlighet och skicklighet. Partierna bör söka sig nya Schyman, Bildt och Persson.
