Det dröjde till i höstas innan jag började ta honom på allvar. Och nu, när primärvalen gett oss rena siffror, pekar mycket på att han inte bara kommer att vinna Republikanernas presidentnominering utan att han faktiskt kan ta sig hela vägen till Vita huset. De viktigaste skälen är följande.
Valdeltagandet: Normalt röstar runt 50 procent i amerikanska presidentval. De handlar ofta mer om att mobilisera egna väljare, än om att locka över motståndarens. Och primärvalen antyder att Republikanerna är mobiliserade i mycket högre grad än Demokraterna. I nästan alla delstater har antalet republikanska röster nått rekordnivåer, medan antalet demokratröster sjunker. I Ohio röstade i år över två miljoner republikaner, jämfört med 1,3 miljoner 2012 och 1,1 miljoner 2008.
Demokraterna då? Från nästan 2,5 miljoner 2008 till katastrofala 1,2 miljoner nu. Och detta i en av hösten absolut viktigaste delstater.
Motståndaren: Donald Trump förblir mäkta impopulär. En majoritet av amerikanerna ogillar honom, vilket historiskt sett innebär tack och hej till alla presidentambitioner. Men detsamma gäller Hillary Clinton, som brottas med familjens ständiga skandaler och en envis bild av henne som falsk och manipulativ. Kampanjen lär därför komma att handla om att sänka motståndaren ytterligare, snarare än lyfta sig själv. Således fördel Trump, som visat sig vara en av de skickligaste skitkastarna någonsin i amerikansk politik.
Demografin: Hillary Clinton har ett internpolitiskt problem. Vita manliga arbetarklass-demokrater ogillar henne, och sådana finns det gott om i Ohio, Pennsylvania, Michigan och Minnesota. Obama vann de delstaterna, och därmed nycklarna till Vita huset. Men Hillary Clinton går inte alls hem i det USA som skildras i filmklassikern The Deer Hunter eller i Springsteens The River. Det gör å andra sidan inte de flesta republikaner heller. Förrän nu. Det är just dessa väljare som utgör bränslet i Trumps kampanjmaskin.
Profilfrågorna: Trump är ingen traditionell högerpolitiker. Han vill inte reformera pensionssystemet eller avskaffa den federala sjukvårdspolitiken, och han är kritisk till frihandel. Det gör honom valbar bland väljare som av ekonomiska skäl brukar välja bort Republikanerna. Dessutom är det här frågor som står i debattens centrum, till skillnad från Clintons löften om föräldraledighet.
Det här betyder inte att Trump kommer att vinna – många hinder väntar längs vägen till Washington. Men hans styrkor är kusligt väl anpassade till Clintons svagheter, medan det motsatta inte gäller. Och om någon fortfarande tvekar om hur farligt det är att underskatta Trump så är det bara att kasta en blick mot den politiska elefantkyrkogård där Jeb Bushs, Marco Rubios, Scott Walkers och Chris Christies presidentdrömmar nu vilar.
Så jo, hur obegripligt det är må vara för både svenskar och många amerikaner: Donald Trump kan bli president.
Johan Ingerö
USA-kännare vid tankesmedjan Timbro och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån