Det har gått några veckor sedan det amerikanska valet genomfördes och demokraten Joe Biden korades som vinnare. Trots att Trump i praktiken är besegrad har han vägrat erkänna förlusten och istället valt att gömma sig bakom ett antal stämningsansökningar. Det amerikanska presidentvalet har onekligen lämnat en hel del att önska, inte minst i valets efterdyningar.
En påminnelse från de senaste veckornas rabalder är tyvärr att Trump fortsatt kommer vara Trump. Det är givetvis oroande, men knappast förvånande att han vägrar erkänna sitt nederlag. Fastighetsmagnatens persona är byggd på att framställa sig som en vinnare och om verkligheten sviker har lögnen alltid funnits nära till hands. Det som däremot är mer skrämmande är att delar av det republikanska partiet har hakat på Trumps hallucinatoriska charader. Lyckligtvis har enskilda republikaner offentligt gått ut och kritiserat Trumps falsarier (CNN 20/11).
Det goda i allt det onda är att amerikanska myndigheter än så länge inte kunnat påvisa någon omfattande valpåverkan från främmande makt. Ryssland misslyckades med att genomföra någon större hackerattack eller desinformationskampanj. De amerikanska myndigheterna menar att Kremls hackers inte ens försökte påverka valsystemet på det sättet som skedde i presidentvalet 2016 (Washington Post 17/11). I grunden är det glädjande nyheter att valet skedde utan utländsk påverkan, men frågan vi måste ställa oss är varför inte mer gjordes från Kremls sida, då viljan och förmågan att påverka knappast minskat sedan förra valet.
Politikens 2020 är inte som det var 2016. Fyra år av Trumps populistiska politik har i sig skapat den split och oro som varit de ryska påverkansoperationernas främst syfte. Polariseringen har blivit normalläge. Lögner är sanning. Demokratiska valresultat är falska. Den oundvikliga maktöverlämningen bekämpas in i det sista.
Misstänksamheten till de offentliga institutionerna är idag ett faktum i delar av USA. Det är olyckligtvis exakt det som de auktoritära krafterna länge efterfrågat. För att uppnå det målet har det tidigare krävts aktiva åtgärder likt de som användes i valet 2016, exempelvis hackningen av Demokraternas mejlservrar.
I år förekom inte påverkansoperationerna i samma omfattning, men med facit i hand behövdes de troligen inte heller. Trump behövde inte vinna valet för att det demokratiska systemet skulle förlora sin viktigaste styrka – medborgarnas generella tilltro till valet och utfallet. Därför är det inte konstigt att Rysslands president endast behövde instämma i den amerikanska presidentens egna lögner om valresultatet (WSJ 22/11).
Trumps agerande är endast ett symptom på en västvärld som sliter sönder sig själv till despoternas stående ovationer. Trump sitter inte kvar i Vita huset, men med sig i fallet tar han delar av republikanernas och omvärldens tillit inför presidentämbetet och demokratin som helhet. Det är mer än vad Putin någonsin kunnat önska sig från den fria världens ledare.
