Alienation mot det västerländska samhället lockar unga muslimer in i extremism. Journalisten Niklas Orrenius reportage om religiös extremism är skrämmande läsning (DN 28/5). Orrenius tar oss till stadsdelen Vivalla i Örebro. Vid en första anblick verkar området som vilken radhusförort som helst, men under ytan gror jihadismen.
Islamisternas strategi för att värva anhängare till den extrema tolkning av islam som kallas salafism, en lära som terroristgruppen Islamiska staten ansluter sig till, är ofta aggressiv. I Örebros grannstad Eskilstuna har den moderate politikern Abshir Osman hotats till livet eftersom han uttryckt oro över att unga radikaliseras och reser till Syrien för att kriga. Han hävdar att det är värre att säga att man är emot IS än att man är för IS. Imamen Abd al Haqq Kielan i Eskilstuna stora moské bekräftar även han att IS-sympatisörerna flyttar fram sina positioner.
Sverige har vaknat sent. I våras trädde nya lagar om terrorresor i kraft, som förhoppningsvis kommer att få effekt. Ungefär 300 svenskar har rest till Syrien för att strida för islamistiska grupper, och det lär bli fler. Förtvivlade föräldrar vittnar om hur deras barn radikaliseras och plötsligt försvinner ut ur landet. Poliser berättar om ungdomar, med en bakgrund präglad av kriminalitet, droger och arbetslöshet, som snöar in sig på salafism och blir lättmottagliga byten för islamister som kampanjar för jihad.
Det går inte att dra en enkel slutsats om varför unga män och kvinnor, som levt hela sina liv i det fredliga Sverige, väljer en hyfsat säker död hos en terrorsekt. Vissa är helt enkelt ideologiskt motiverade: De är övertygade salafister och tror på idén om ett islamiskt kalifat. Men många söker sig till våldsbejakande islamism av samma anledning som människor ansluter sig till andra extrema rörelser. Den genuint intresserade, som jämför olika tolkningar och funderar fram och tillbaka, brukar inte bli fanatisk. Snarare tvärtom.
En av IS grundläggande idéer är att västerlandet aldrig kommer att acceptera muslimer och att kristna, sekulära och muslimer inte kan leva sida vid sida. Andra och tredje generationens invandrare från Mellanöstern och Nordafrika har, till skillnad från sina föräldrar, inte aktivt valt att söka sig till hit. De är födda och uppvuxna här, men känner sig av olika skäl ändå inte som en del av samhället.
Lösningen är givetvis, förutom att sätta stopp för IS-värvare genom att exempelvis strypa bidrag, och eventuellt göra det olagligt för skumma länder som Qatar och Saudiarabien att finansiera moskéer i Sverige, bättre integration. Minskad arbetslöshet och förbättrade skolresultat är ett första steg, men det kommer att krävas mer. De ungdomar som riskerar att lockas in i extremism måste känna att de är en del av den svenska gemenskapen. Att en stor grupp svenskar inte känner sig som det är riktigt farligt.
