Grundlagen är glasklar: regeringen styr riket. Det gångna året har regeringen dock flytt ansvar i stället för att ta det.
Den 10 mars var det ett år sedan den första svenska patienten med covid-19 avled. Därefter följde en strid skur av regler och rekommendationer, som ett nationellt förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer och uppmaningar till personer med symtom att stanna hemma.
Sedan dess har den svenska coronastrategin diskuterats oavbrutet. Problemet med dessa diskussioner är att målstolparna hela tiden flyttas. Regeringens uttalade strategi är att ”platta till kurvan”, det vill säga minska takten på smittspridningen så att inte alltför många blir sjuka samtidigt och överbelastar sjukvården. Denna centrala mening redigerades dock nyligen på Regeringskansliets hemsida, något som journalisten Emanuel Karlsten var först med att avslöja. Regeringen har inte gett ett tydligt svar på varför det skedde.
På samma sätt har Folkhälsomyndigheten sagt att flockimmunitet – att det byggs upp en immunitet i befolkningen eftersom många har varit sjuka – inte är en del av Sveriges strategi. Samtidigt har statsepidemiolog Anders Tegnell lyft idéer om att öppna skolor kunde vara ett sätt att snabbare nå flockimmunitet.
Eftersom Sveriges coronastrategi är så undflyende blir både målet och resultatet tolkningsfrågor. Sveriges överdödlighet – som räknas ut genom att jämföra antalet döda år 2020 med ett snitt för åren 2015–2019 – är bland de lägsta i Europa, påpekar vissa.
Samtidigt är den svenska överdödligheten högst i Norden, trots att de nordiska länderna hade i stort sett samma utgångsläge i mars 2020. Den främsta förklaringen till det tycks vara att restriktioner som att drastiskt minska gränsen för storleken på folksamlingar och karantän för inresande infördes tidigare i våra grannländer.
Sverige presterar också sämre än övriga Norden på punkter som är avgörande för att bekämpa pandemin. Vi har testat mindre, vaccinerat mindre och sekvenserar en mindre andel prover än våra grannländer, vilket skulle kunna hjälpa till att spåra nya virusmutationer.
Vem bär då ansvaret för dessa misslyckanden? Den oberoende coronakommissionen, som presenterade sin första delrapport i december, slår tydligt fast var huvudansvaret ligger: ”Regeringen styr riket”. Hur stor förmåga regeringen har att göra det är dock oklart. Ett av regeringens främsta verktyg har varit att utse nationella samordnare, som ofta saknar ett tydligt mandat. Av den anledningen slutade till exempel den nationella testsamordnaren Harriet Wallberg efter bara tre veckor.
Som statsvetarprofessorn Tommy Möller konstaterade i nättidskriften Kvartal borde man kanske ersätta meningen ”Regeringen styr riket” i grundlagen med det mer rättvisande ”Regeringen samordnar rikets angelägenheter”. Hur lustigt det än må vara är det inte särskilt betryggande när kriser som coronapandemin inträffar. Då behövs ledarskap, inte ansvarsförskjutning.
