Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Diktatur. Trots förhoppningar har diktaturen på Kuba inte blivit mer demokratisk på senare år. Bild: Desmond Boylan
Diktatur. Trots förhoppningar har diktaturen på Kuba inte blivit mer demokratisk på senare år. Bild: Desmond Boylan

Malin Lernfelt: Vänsterns Kuba-hyllningar är osmakliga

Nooshi Dadgostar borde sätta stopp för partiets samröre med Svensk-Kubanska föreningen.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

I alla tider och i alla samhällen som präglats av förtryck och ofrihet har musik och konst använts för att framföra protester. Så även i den kommunistiska diktaturen Kuba. Men det görs inte utan risk. I höstas gick polis in i den kubanska rapparen och regimkritikern Denis Solís hem i Havanna utan husrannsakan. Solís kallade då polisen för feg och sa att han föredrog Donald Trump som president. Det skulle han inte ha gjort. Rapparen arresterades och dömdes till åtta månaders fängelse.

I över 60 år har människorna på Kuba levt i en kommunistisk diktatur som systematiskt förnekar dem grundläggande rättigheter som yttrandefrihet, frihet att bilda politiska organisationer, rörelsefrihet och pressfrihet. Rättssystemet är styrt av regimen och de som opponerar sig döms inte sällan till fängelse i likhet med Solís. Alla barn och unga är tvångsanslutna till det kommunistiska ungdomsförbundet och alla anställda måste skriva på en lojalitetsförklaring till det styrande partiet och dess ideologi. Den som ifrågasätter detta trakasseras hårt och blir av med sin försörjning eftersom regimen kontrollerar i princip hela arbetsmarknaden.

Att svenska politiker enhälligt ställer sig bakom ett fördömande av den kommunistiska regimen och förtrycket på Kuba borde vara en självklarhet. Ändå är det inte så. Inom Vänsterpartiet finns det fortfarande många som hyser ett stort förtroende för hur landet styrs och snarast ser det som en förebild. Vid upprepade tillfällen har vänsterpartister uttryckt uppskattning för Kuba. Många vänsterpartister är också medlemmar i Svensk-Kubanska föreningen, en organisation med målsättningen att stödja den kommunistiska revolutionen i landet. Över hela Sverige anordnar Vänsterpartiet solidaritetsmöten för Kuba som samarrangeras med Svensk-Kubanska föreningen. På senare tid bland annat i Stockholm, Västerås, Ulricehamn och Malmö.

Fängelsedomen mot Denis Solís utlöste ytterligare protester. Konstnärskollektivet San Isidro hungerstrejkade i stöd med rapparen. Regimen svarade med att låta säkerhetspolisen gripa även dem och stänga ned alla sociala medier för att förhindra människor från att visa sitt stöd. Det ledde i sin tur till att över 300 musiker, konstnärer och författare i slutet av november samlades utanför kulturdepartementet i Havanna för att demonstrera för yttrandefriheten. Från regimens håll använder man nu samma taktik som man gjort i decennier och hävdar att de kulturarbetare som kämpar mot censur och förtryck är understödda av USA.

Många trodde att situationen på Kuba skulle bli bättre efter att den nye presidenten Miguel Díaz-Canel tog över 2019 och familjen Castros maktinnehav bröts. Så har inte blivit fallet. Tvärtom ligger ofriheten fortfarande som en våt filt över Kuba och det vilar ett tungt ansvar på politiker i demokratiska länder att markera mot diktaturen och driva på för en demokratisering. Den nyvalda vänsterledaren Nooshi Dadgostar borde därför, om hon är den demokrat hon utger sig för att vara, sätta stopp för partiets samröre med Svensk-Kubanska föreningen.