Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Värna den personliga assistansen för barn

Joakim Broman: När familjer tvingas kämpa för rätten till mat och luft är det inte konstigt att tonläget blir högt.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

“Ingen som har en LSS-insats idag kommer att bli utan insatser.” Så sa utredaren Gunilla Malmborg när hon lämnade över den redan kritiserade utredningen om reform av LSS, lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade. Det är ett försök att lugna de funktionshindrade och anhöriga som varit oroliga för att förlora sin personliga assistans.

Rädslan har det funnits fog för. Ett skäl till att debatten varit så hård är att regeringen tidigare försökt smyga igenom begränsningar och besparingar “bakvägen”, genom att ge Försäkringskassan i uppdrag att bryta kostnadsutvecklingen inom den personliga assistansen. Det ledde till en praxis där sondmatning och andning plötsligt inte längre räknades som grundläggande behov i lagens mening, och till att personer med allvarliga funktionshinder nekades assistans.

När familjer tvingas kämpa för rätten till mat och luft är det inte konstigt att tonläget blir högt.

Med det sagt är det inte orimligt att se över LSS. Lagen är ett lapptäcke och skulle behöva förtydligas på mer än ett sätt. Gunilla Malmborg har också gjort några sådana försök. Dels föreslår hon att den personliga assistansen helt ska förstatligas. Det är förmodligen klokt, eftersom det gör likabehandling lättare att uppnå och minskar behovet av “minuträknande” för att se vem som kvalificerar sig till assistansersättning.

Utredningens förslag om en schablon för “andra personliga behov” – det vill säga saker som arbete eller studier, träning, fritidsintressen, och dagligt liv i hemmet – är ett annat försök till förtydligande som är intressant, även om själva schablonen är snålt tilltagen: 15 timmar i veckan. Det räcker knappast för att leva ett normalt liv, givet de saker som ska täckas in.

Frågan är om utredningens intressanta förslag kommer att överleva de dåliga. Dit hör förslaget om att inte ge personlig assistans till barn under 16 år, eftersom dessa har behov “av ett annat slag”. I utredningen argumenterar man för att barnens behov är av mer omvårdande karaktär, och föreslår därför en ny kommunal stödform till barn.

Det är förmodligen både onödigt och dumt. Resonemanget om att barns behov är annorlunda stämmer kanske för de allra yngsta, men på vilket avgörande sätt skiljer sig en funktionshindrad tonårings behov från en vuxens? Funktionshindrade barn och unga vill precis som alla andra kunna röra sig så fritt som möjligt, utöva sina intressen, vara en del av samhället. Själva grundtanken med LSS är att möjliggöra detta så gott det går, genom att låta brukaren välja hur och när en insats ska ske, och vem som ska utföra den. Det riskerar att gå om intet om stödformen istället blir mer fokuserad på omvårdnadsbehov, och föräldrar inte längre får välja utförare.

Flera av utredningens förslag är värda att diskutera vidare. Idén om att avskaffa den personliga assistansen för barn är inte en av dem. Den tanken bör släppas i arbetet med att reformera LSS.