Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jonas Ekströmer/TT

Varför avstå inflytande, Centerpartiet?

Oavsett vad man tycker om januariöverenskommelsen är det rakryggat att stå för den.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Nu ska den första statsbudgeten förhandlas fram mellan S-MP-regeringen och stödpartierna C och L. I linje med detta tar Liberalerna denna vecka steget in i regeringsapparaten. Ett L-märkt samordningskansli med fem tjänstemän sjösätts inom Regeringskansliet. Det centerpartistiska avböjandet till att gå samma väg ska inte misstas för ett tecken på politisk integritet.

Även om personerna sällan syns i politikens offentliga spel är det partiers tjänstemän som håller den parlamentariska infrastrukturen levande. Medan antalet mandat påverkar maktförutsättningar på det matematiska planet har personalstyrkans omfattning stor betydelse för det idémässiga genomslaget. Inte minst vid förhandlingsbordet är välrekryterad expertis en ovärderlig tillgång.

Annie Lööf (C) hänvisade under Almedalsveckan till att en fungerande organisation redan finns. Dessutom ska riksdagsgruppen rättvist få vara med och förhandla. Det är inte en helt lättbegriplig motivering till att avstå från att placera partitjänstemän i Regeringskansliet.

När det gäller att förvalta politiska överenskommelser borde det ur ett partis perspektiv snarare vara självklart att ta de chanser som står till buds. För partiorganisationen skulle det inte ens innebära ökade kostnader – tjänsterna finansieras direkt via staten så det vore tvärtom tal om ytterligare persontillgångar.

Det finns inte heller, som Lööf antyder, någon motsättning mellan att ha aktiva riksdagsledamöter och för syftet placerade tjänstemän. Under tisdagen (13/8) gjorde Mats Persson (L) comeback som ekonomisk-politisk talesperson. Han får därmed en tung roll från liberalt håll när det gäller budgetsamverkan.

Att Centerpartiet och Liberalerna i vintras slog sig i lag med den rödgröna regeringen var ett dåligt beslut. De borde ha stått kvar på höger planhalva och på allvar prövat om det hade gått att medverka i eller åtminstone stödja en borgerlig regering.

När det andra vägvalet, i alla fall för en överblickbar tid, ändå är ett faktum har både C och L ett stort ansvar. Inför väljarna måste man visa att man i den situation som råder gör allt man kan för att bevaka och slå vakt om det som sålts in som ett liberalt reformprogram.

Genom att tillsätta tjänstemän inom Regeringskansliet erkänner Liberalerna i högre grad än Centerpartiet att man är en del av regeringsunderlaget. Oavsett vad man tycker om januariöverenskommelsen är det rakryggat att stå för den. Att Centerpartiet väljer att stå utanför framstår rent krasst som krystad självständighetssignalering – till priset av mindre inflytande och kontroll.