Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Många personer lever sitt liv i skuggorna.
Många personer lever sitt liv i skuggorna.

Max Eskilsson: Varför drar politiken spökidentiteterna i långbänk?

Max Eskilsson: Regeringen har missat varningsropen från myndigheterna

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Ett växande parallellsamhälle av spökidentiteter. Dagens Nyheters rapportering (29/11) om hur staten saknar kunskap om vilka eller hur många som vistas i landet med samordningsnummer borde stämma till eftertanke. Samtidigt är den stora frågan varför politiken under så lång tid underlåtit att ta tag i frågan.

Sedan 2000 har Skatteverket utfärdat knappt 900 000 samordningsnummer. De används vid tillfälligt arbete och i praktiken är det tänkt som en motsvarighet till personnummer. Ett samordningsnummer innebär ofta indirekt tillgång till välfärden. “Syftet med samordningsnummer är att myndigheter och andra samhällsfunktioner ska kunna identifiera personer”, förklaras på Skatteverkets hemsida. I verkligheten verkar dock identifieringsbiten ha mer med teori än praktik att göra.

Vare sig polisen, Migrationsverket eller Skatteverket ställer krav på att en persons identitet ska säkerställas när samordningsnummer skapas. Visserligen finns ett sådant krav för resterande myndigheter – men i praktiken är innebörden, enligt DN, “mycket varierande”. Det kan handla om att titta på inscannade passkopior, utan att någon personlig inställelse görs. På nätet erbjuds skenanställningar som ett sätt att sälja samordningsnummer. Det kan även räcka att köpa en bil för att för att Transportstyrelsen ska beställa samordningsnummer. Citatet från Marit Murphy Handelsberg, civil utredare vid gränspolisen, är talande: “Vi har ett parallellsamhälle som bara växer. Vi har helt tappat kontrollen över vilka som är här.” (DN 29/11)

Redan sommaren 2017 uppskattade Skatteverket att “vart tionde samordningsnummer för beskattningssändamål tilldelas utan att det därefter avsätter några spår i Skatteverkets beskattningssregister”. Myndigheten fick då i uppdrag av regeringen att titta på hur man kan “förbättra numrens funktion i samhället”. I rapporten som togs fram lyfte myndigheten att man borde få begära att personer själva inställer sig för att få identiteten kontrollerad. Man resonerade även om behovet av tidsbegränsade samordningsnummer.

Ytterst lite har däremot hänt. Det kan därför tyckas lovande att en statlig utredning med en översyn av samordningsnumren som deluppdrag tillsattes i september. Exempelvis är möjligheten att dela informationen mellan myndigheter begränsat: Migrationsverket och Skatteverket får inte dela information med varandra. För den som hade hoppats på att utredningen vore ett uttryck för nykter probleminsikt talar tyvärr regeringens direktiv i motsatt riktning: Det slås fast att frågan “handlar dock inte enbart om samhällets behov av att numren är säkra och tillförlitliga utan även om att tillgodose den enskildes behov av en identitetsbeteckning som är användbar i samhället.”

Det är en skandal att regeringen – trots alla tydliga varningsrop – underlåtit att ta frågan om luckorna i systemet kring samordningsnummer på allvar. Att finansminister Magdalena Andersson (S) häromdagen öppnade för att utreda åtgärder skyndsamt (DN 29/11) är såklart positivt – men vågar vi verkligen lita på att regeringen agerar annorlunda när det kommer till kritan den här gången?