Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Vargpolitiken går inte ihop

Det folkliga stödet för de nationella vargmålen minskar i takt med att antalet vargar ökar

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

I slutet av november släpptes sågverksmiljardären Karl Hedin ur häktet. Han hade då suttit frihetsberövad i 31 dagar misstänkt för att ha skjutit en varg. Tiotusentals människor har protesterat mot vad de tycker är en orimlig hetsjakt från rättsväsendets sida. Mycket kan sägas om fallet Karl Hedin, men framförallt visar reaktionerna att nuvarande vargpolitik har dålig folklig förankring på landsbygden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Riksdagen har bestämt att den svenska vargstammen ska bestå av 170-270 individer. Samtidigt har man satt upp andra mål för vargpolitiken som var för sig låter bra. Men helheten går inte ihop.

Exempelvis ska vargen ha “gynnsam bevarandestatus” i Sverige. Det har lett till att Naturvårdsverket beslutat att inte tillåta någon licensjakt i vinter eftersom antalet vargar beräknas ha minskat till drygt 300 individer. Vilket visserligen är fler än de 270 vargar som riksdagen har fastslagit ska finnas, men precis på den miniminivå som enligt Naturvårdsverket krävs för att uppnå samma politikers mål om gynnsam bevarandestatus. Därtill har bland andra Svenska Jägareförbundet kritiserat myndighetens beräkningar.

Förbundet anklagar också Naturvårdsverket för att bara beakta vargperspektivet. Riksdagen har nämligen bestämt att vargens utbredning ska begränsas till områden där de gör minst skada och att vargarna ska bli färre i problemområden. Så har inte hänt. Naturvårdsverket anser att principen om gynnsam bevarandestatus smäller högst.

Karl Hedin bor och verkar i Västmanland, ett av de vargtätaste länen i Sverige. Här är vargen vardag. Såväl husdjur som jakthundar och boskap har fallit offer för vargattacker de senaste åren. Det folkliga stödet för de nationella vargmålen minskar i takt med att antalet vargar ökar, visar en undersökning från Umeå universitet och SLU. Störst är acceptansen i Stockholm, lägst i vargrika Dalarna. Enligt en nyutkommen rapport från SLU har den illegala vargjakten ökat med 50 procent de senaste åren.

Karl Hedin hävdar att han är oskyldig, att han aldrig har skjutit någon varg. Om det stämmer får den kommande rättsprocessen utvisa. För många av de 20 000 medlemmarna i Facebookgruppen “Vi som stödjer Karl Hedin”, och för andra engagerade, är sakfrågan dock viktigare än skuldfrågan.

I vargpolitiken har riksdagen har försökt förena två oförenliga principer: Vargstammen ska å ena sidan vara tillräckligt stor för att djurvänner ska bli nöjda. Samtidigt ska vargar inte störa livet på landsbygden. Resultatet är att landsbygdsbor känner sig överkörda, med minskat förtroende för myndigheter och rättsstat som följd.

Svenska beslutsfattare kan heller inte vända sig till EU för vägledning. Både vargvänner och vargmotståndare hittar stöd för sin linje i unionens olika direktiv och skrivelser.

Rikspolitikerna måste helt enkelt bestämma sig. Antingen står landsbygdsbornas levnadsvillkor över vargens, eller tvärtom.