Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Xi Jinping och Donald Trump har en komplicerad relation.

Arvid Åhlund: Varm luft i ordväxlingar mellan USA och Kina

I verkligheten är länderna mer sammanvävda än någonsin

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Om Donald Trump förlorar USA-valet i november kommer Republikanerna att tappa sin majoritet i senaten också. Amerikaner röstar oftast likadant i president- och kongressvalen, och har man makten och ansvaret när människor dör och varslas i massor blir uppförsbacken i regel brant.

Därför försöker Republikanerna skjuta över ansvaret på Kina, i praktiken genom att måla ut coronaviruset som en krigshandling i paritet med attackerna mot Pearl Harbor och World Trade Center. Eftersom Demokraterna är livrädda att stämplas som undfallande och naiva kommer valrörelsen i mångt och mycket att handla om vem som är bäst lämpad att ta striden med politbyrån i Peking.

Utfallen mot kineserna har alltså en air av politisk opportunism, men opportunismen bottnar samtidigt i ett större och viktigare skifte. Under 10-talet har båda partier omprövat sin syn på Kina av några mycket handfasta skäl. Xi Jinping har vridit tillbaka klockan och drivit på i en mer totalitär riktning, inte liberal som de gamla 90-talsteorierna förutsåg. Den militära upprustningen sker oförtrutet, underrättelsetjänsten kidnappar utlänningar i tredje land och Hongkong ska veta sin plats.

Att amerikanarna tänker om sina prioriteringar under sådana förhållanden är både rimligt och välkommet; folk som sätter likhetstecken mellan Kina och USA fattar ungefär lika mycket som dem som gjorde det mellan USA och Sovjet, och de som knorrar över kommersen tänker inte tillräckligt långt.

Washington har skruvat upp trycket därför att Peking har gjort det. Kineserna och relativisterna ser den amerikanska dominansen som förtryckande och godtycklig, men analysen är skrattretande grund och systemen är inte moraliskt jämbördiga. USA är en bättre stormakt, punkt.

En intressantare men lurigare fråga är vad den stigande antagonismen faktiskt betyder i praktiken. Relationen är nu den frostigaste på 40 år. Den var aldrig varm, men coronan har i princip utlöst vad experter liknar vid ett nytt kallt krig. Kommunistpartiet anklagar USA för att ha planterat viruset på kinesisk mark, amerikanarna påstår att kineserna tillverkat det i ett laboratorium.

Beskyllningarna är extrema, men framstår än så länge mest som taktiskt spegelfäkteri. Kommentariatet talar om decoupling, eller medveten isärglidning, men i verkligheten är länderna mer sammanvävda än någonsin. Ju mer den kinesiska ekonomin växer, desto mer handlar man med USA. Amerikanska biltillverkare säljer fler bilar i Shanghai och Shenzhen än i Seattle och San Francisco. Kineserna äger Chicagobörsen, Waldorf Astoria samt motsvarande 10 000 miljarder kronor av den amerikanska statsskulden. Och ungefär en halv miljon kineser går på amerikanska universitet.

De kan såklart bli färre och de sino-amerikanska banden kommer troligen att luckras upp vad det lider, och då lär konsekvenserna bli både stora och svåröverskådliga. Men det kommer att gå långsamt, inte fort. Det kan vara bra att hålla i minne när stormakterna nu går åt varandra till synes mycket hårt: ord är viktiga, men ofta ytliga. Hot air, som amerikanarna säger. Inte kallt krig. I alla fall inte än.