Fastighetsmässan Mipim, som gick av stapeln för någon vecka sedan, drar årligen till sig hundratals politiker och tjänstemän från svenska kommuner som frotterar med fastighetsmagnater på Rivieran. Ambitionen är att marknadsföra kommunerna och attrahera fastighetsinvesteringar.
För svenska skattebetalare är konferensen mest känd efter diverse spritstinna representationsskandaler. Närvaron är, trots extravagansen, inte särskilt underligt. Många kommunpolitiker ägnar stora delar av sin arbetstid åt att attrahera både investerare och hemvändare till sina kommuner. Att säkra skatteunderlaget och skapa en livskraftig stadsutveckling är ett grundläggande kommunalt uppdrag.
Den mest framträdande trenden inom stadsutveckling de senaste åren, och en återkommande programpunkt på Mipim, är idén om den smarta staden.
Begreppet syftar på städer som erbjuder en resurseffektiv och hållbar livsstil. Dataflöden från bostäder, fordon och mobiler kan styra kommunal service som vatten- och energiförsörjning. En ökad digitalisering kan på så sätt innebära minskade kostnader vilket är viktigt i hårt ansatta kommunala budgetar.
I den andan leder Stockholms stad bland annat EU-projektet GrowSmarter, som framförallt fokuserar på miljöteknik. Jönköping har rankats topp tio bland Europas smartaste städer i en studie. Västerås har både fått ris och ros efter ett projekt som med hjälp av trådlös internetuppkoppling mätte invånarnas rörelsemönster för att förbättra stadsplaneringen.
I debatten har bland annat Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann argumenterat för att stater förlorat i betydelse till förmån för stadsutvecklingen. Kosmopolitiska städer i olika delar av världen har mer gemensamt med varandra än med mindre städer och landsbygd i samma land.
Idén om städers överordnade betydelse driver även på den eventuella satsningen på höghastighetståg mellan svenska storstadsområden. Till en astronomisk kostnad. Men är det främst staden som är det centrala?
När den amerikanska tidskriften Forbes skulle utse världens smartaste stad beaktades faktorer som infrastruktur, levnadsstandard och ekonomisk framgång. Det gör att metropoler som New York och Tokyo föll bort.
Tillgängligheten till just grönområden och hög grad av social sammanhållning är något som är typiskt för smarta och högkvalitativa levnadsmiljöer. I själva verket återfinns flera av de faktorer som kännetecknar smarta städer på mindre orter som präglas av ett aktivt föreningsliv och tillgång till parkområden.
Att tolka den smarta staden som urbaniseringens triumf är att gå för långt. Den smarta staden handlar om att minska slöseri med naturresurser, inte att locka alla att bo i städer. Det är en insikt som alla politiker bör ta med sig när de funderar på framtiden för sina kommuner.
