Gör som jag säger och inte som jag gör, sa en ridlärare till mig när hon satt och red utan hjälm. Ett klassiskt pedagogiskt fel, men mänskligt. När jag tittar på resultatet av demoskopsundersökningen som handlar om livsstil, privatekonomi, samhällsfrågor och ekonomi kommer jag osökt att tänka på just detta. Hur ärligt svarar vi egentligen på frågor som träning, lycka och pengar? Svarar vi på det sätt vi önskar att vi var eller som vi är? Tycker vi att omsorg om medmänniskorna trots allt är viktigare än mer pengar, som undersökningen visar?
Enligt undersökningen tycker vi också det är viktigare att vara miljömedveten än djärv och söka äventyr. Ja, det är till och med så att vi tycker miljömedvetenheten är viktigare än att vara ambitiös och lydig.
Och vad gäller vår syn på oss själva är vi – lagom - om man ska tro den här undersökningen. Vi hamnar runt fem på skalan ett till tio när vi ska gradera oss själva som snygga - fula, intelligenta – obegåvade eller roliga – tråkiga. Det är svårt att betygsätta sig själv. Att göra som man säger går bra så länge det inte kräver några större uppoffringar. Att välja bort plastpåsen när man handlar, skänka saker eller pengar till insamlingar eller jobba ideellt i en förening. Men att sopsortera när man står mitt upp i en flytt och ska tömma kyl och frys kostar på desto mer. Då är det tidskrävande att sortera och diska aluminiumburkar, plast och glas.
En grisbonde jag träffade en gång när jag ute på jobb, var så evinnerligt trött på alla undersökningar som gjordes. Det var under 90-talet när ekokött var på frammarsch och branschen, med hjälp av statistik, kunde påvisa hur svensken ville att grisarna skulle ha det bra innan vi käkade upp dem. Grisen skulle få ett så normalt liv som möjligt, kunna vara ute och böka, ta gyttjebad och springa runt. Men när vi sen står där vid köttdisken och ska välja mellan en glad gris skinka, som är dyrare än den pressade och konventionellt uppfödda skinkan, blev plötsligt priset det väsentliga.
Och så är det förstås för många av oss. Vi vill gärna, men förmår inte alltid. Och vi har alla våra gränser. Jag minns när jag handlade ekoäpplen – det är några år sen nu – som kostade mer än tre gånger så mycket som vanliga importerade. Och inte nog med det, mina ekoäpplen var förvisso svenska, men små och sura, medan min kollegas importerade var stora, röda, saftiga och makalöst goda. Där kan jag säga, gick min gräns.
Var går din?
Trevlig helg!
