Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Malin Lernfelt: Vi måste våga ifrågasätta meningslösa möten och dokument

Malin Lernfelt: Dags att ta ta fighten mot dokumentsjukan

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Dagens arbetsliv präglas av oändliga mängder strategier, planer, visioner och värdegrunder. De presenteras i tjusiga dokument och powerpoint-presentationer. Samtidigt känner allt fler människor sig uppgivna, och går in i väggen.

Det talas samtidigt om professionalisering och kunskapssamhälle. Fler än någonsin tidigare har i dag en universitetsexamen. Men kvaliteten på många akademiska utbildningar når ständigt nya rekordlåga nivåer. I takt med att det går inflation i långa och tjusiga titlar urholkas samhällets kärnverksamheter en efter en. Detta diskuterar Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, i sin nya bok ”Extra allt – när samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka” (Fri tanke förlag, 2019).

Alvesson tar avstamp i Parkinsons lag, som formulerades av den brittiske historikern Northcote Parkinson på 1950-talet. Parkinson visade med hjälp av karikatyrer hur den ursprungligen nödvändiga administrativa påbyggnaden, som en gång inrättades för att organisera moderna samhällets insatser, på ett närmast organiskt vis växer hela tiden.

Det blir ständigt fler och fler hierarkiska nivåer, fler lagar, fler regler, fler människor som arbetar med tillsyn det växande regelverket, ytterligare rapporter och sammanträden. Administrationen genererar i sig mer administration. Numera går det ibland så långt att människor inte har tid att faktiskt utföra de arbetsuppgifter de egentligen är anställda för att utföra – som att undervisa, träffa patienter eller klienter – eftersom de måste lägga så mycket tid på att dokumentera, planera och kvalitetssäkra. På ytan framstår detta Linkedin-samhälle som bättre och effektivare än tidigare generationers yrkesliv. Men Mats Alvesson klär brutalt av denna samtidschimär genom att formulera åtta så kallade A-lagar, som en modern fortsättning på Parkinsons utfästelser.

En av dessa är “Lagen om skärpt lagstiftning”: Tron på att allt kan förbättras om det underkastas juridiken. Något som i själva verket ofta får komplicerade och svåröverskådliga följder. En annan är “Lagen om hjälpsamhetens stjälpsamhet”: När viljan från samhällets sida att med hjälp av experter tillrättalägga, stödja och curla människor blir så stark att den tar ifrån människor deras förtroende för den egna förmågan.

Hur vänder man då utvecklingen? Hur får vi ett verkligt bra arbetsklimat där människor inte är vingklippta utan vågar vara kreativa, ta ansvar och lösa problem utifrån erfarenhet och kunskap? Alvesson pekar bland annat på att ta bort regler, färre förändringsprojekt, återhållsamhet vid bruk av konsulter och stopp för titelinflation. Men han medger också att det kan vara svårt att stå emot och ta fighten mot dokumentsjukan – både för chefer och anställda. Det kan ha ett högt socialt och professionellt pris att ifrågasätta meningslösa möten, onödiga regler eller det femitioelfte värdegrundsprojektet.

Kanske kan en god början vara att läsa ”Extra allt”? Bara att ta del av denna betraktelse över samhällsutvecklingen borde få en och annan att vilja gå till jobbet, slå näven i bordet och kräva förändring.