“Vi borde tala mer om surfskam”, anser Lars Sörqvist, docent vid Kungliga tekniska högskolan (Expressen 20/10). Anledningen är de energislukande datahallar som krävs för att tillfredsställa våra surfbehov. Sörqvist är inte ensam om tanken. “Dags för Netflix-skam”, skrev krönikören Per J Andersson i resetidningen Vagabond i somras (28/8).
I flygskammens tidevarv är det en naturlig fortsättning. När vi skärskådar våra liv i ljuset av klimatfrågan blir också de utsläpp som våra aktiviteter genererar synliga.
Men Netflix-skammen är, precis som flygskammen, en usel ingång i klimatfrågan. Inte minst eftersom det enligt detta sätt att se på saker inte finns någon bortre gräns för skammen. Om någon som älskar att resa har slutat flyga så ska han eller hon, trots kraftigt minskade utsläpp, tydligen ändå känna skam över att se på tv. Skäms för att du kör bil, även om du bor på landsbygden, fast också om du åker buss, eftersom bussar är mycket klimatpåverkande att tillverka. Åtminstone i jämförelse med en cykel, som i och för sig är tillverkad av stål med skyhöga utsläpp per kilogram. Så kanske det vore bättre att promenera.
Fast vart är du på väg? Till en koldioxidintensiv restaurang med kött på menyn, en biofilm med skådisar som flugits över hela jordklotet, eller till ett kontor när du lika gärna kunde ha jobbat hemma? Var det verkligen nödvändigt?
Kanske är du på väg till förskolan för att hämta ditt barn – som enligt vissa klimatdebattörer också borde skambeläggas. En ny människa är nämligen något av det mest utsläppsgenererande man kan göra med sin tid.
Där någonstans blir det uppenbart för de flesta vilken absurd världssyn vi har att göra med. När skambeläggning är det huvudsakliga verktyget för att minska klimatutsläppen ställer man hela tiden frågan om huruvida något man gör är “i onödan”, bara för att till sist tvingas konstatera att inget, krasst sett, är helt nödvändigt. Inte julbelysning, inte solresor, inte god mat. Inte ens en debattartikel om surfskam.
Att lösa klimatfrågan är inte det slutliga syftet med den mänskliga tillvaron, och ingen borde be om ursäkt för att de försöker leva ett gott liv. Man behöver inte för den sakens skull sluta bry sig om klimatet. Men vi behöver inte prata mer om surfskam, eller någon annan klimatskam, utan arbeta för att minska utsläppen på samhällsnivå. Exempelvis genom att prissätta och beskatta utsläpp från flyg, kött och datahallar på rätt sätt. Lyckas vi med det kanske vi äntligen kan sluta hitta nya sätt att skämmas över vår existens.
