GÖTEBORG 2021-07-01 Polisens avspärrningar i Biskopsgården.En polis har avlidit på sjukhus efter att ha skadats i en skottlossning i Biskopsgården på Hisingen i Göteborg.Foto: Björn Larsson Rosvall / TT / kod 9200
Tragik. En polis mördades i Biskopsgården i Göteborg i veckan. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Ytterligare en gräns har passerats

Gängen visar ingen nåd för de som drabbas av våldet.

ANNONS

I TV4:s dokumentärserie "I gängkrigens tid" som sändes i maj i år beskriver journalisten Karwan Faraj det som pågår i Biskopsgården i Göteborg som Sveriges längsta gängkrig.

Martin Arkdal, gruppchef hos polisen på Hisingen, berättar om hur många av de som ingår i gängen i dag varken har någon koppling till eller kunskap om varför konflikten en gång startade. De var bara 5-6 år då. Något som också bekräftas av en gängmedlem som låter sig intervjuas anonymt. För honom är det inte heller viktigt vad som inledde mordspiralen. Vad som är viktigt är makt, pengar, hat mot samhället och kompisarna han är beredd att dö för. Sedan 2012 har denna inställning hos en del av Biskopsgårdens unga män lett till att 20 människor mist livet. Flera av dem oskyldiga. Ett par var barn, bland annat en åttaåring som dog när en handgranat kastades in genom fönstret till i en lägenhet. Natten mot torsdagen (1/7) togs ännu ett steg in i det totala mörkret när en polis sköts till döds på öppen gata.

ANNONS

Mordet på polismannen har med rätta väckt avsky, ilska och förfäran i hela landet. Politiker har fördömt gärningen. Frustrationen över gängkrig som lämnar efter sig ouppklarade mord och mordförsök och områden som lever i skräck är gränslös. Stefan Löfven (S) kallar skotten mot polismannen ett angrepp på vårt demokratiska samhälle. Det är det. Men angreppet har pågått länge nu. Inte bara i Biskopsgården i Göteborg utan i utanförskapsområden i flera delar av landet.

Stadsdelar delas upp mellan kriminella efter osynliga gränser och gäng för krig med skarpladdade vapen, helt obekymrade om att oskyldiga hamnar emellan. De som har sociala och ekonomiska förutsättningar flyttar så snart de kan. De som blir kvar lever i en ständig rädsla och vågar inte berätta om vad de ser. Varken för media, polis eller i domstol. De flesta som lever i dessa områden är helt vanliga laglydiga människor med små resurser. Det är deras barn som riskerar att sugas upp av de kriminella gängen redan i mellanstadiet genom att erbjudas tiotusentals kronor i ersättning för att transportera eller gömma droger och vapen. Det är deras ungdomar som riskerar livet när de tvingas välja sida. Nu om inte förr borde samhället inse att man inte kan vända de här människorna ryggen.

ANNONS

De senaste åren har det visserligen skett en del förbättringar i kampen mot gängbrottsligheten. I september förra året presenterade regeringen ett åtgärdsprogram i 34 punkter som bland annat innebär att polisen ska få ökade möjligheter att genomföra husrannsakan och att det ska bli enklare att använda hemliga tvångsmedel. Straffen skärps också för brott i gängmiljö och för dem som rekryterar unga till kriminalitet, samt för vapen- och narkotikabrott.

Dessa punkter måste dock åtföljas av resurser för att kunna realiseras. Förhoppningsvis blir det också så. Det finns ingen anledning att hålla tillbaka. Gängen visar ingen nåd för de som drabbas av våldet. Samhället måste möta dessa parasiter med samma inställning. Att inte agera med full kraft vore att låta den unge polisman, som gick till arbetet i onsdags och aldrig kommer hem till sin familj igen, dö förgäves.

ANNONS