Den vitryggig hackspetten har det kämpigt.
Den vitryggig hackspetten har det kämpigt. Bild: Lasse Edwartz

Klimatkrisen är ingen miljöfråga

Det tillväxtfixerade, kol/oljebaserade, globala samhällets tid har i varje fall nog snart nått vägs ände.

ANNONS

Replik till Stefan Edman

LÄS MER:Miljöhistorien lär oss att även klimatkrisen bör kunna lösas

Tack för din replik Stefan angående klimatkrisen. Bra att vi kan belysa och ge olika aspekter på denna ödesfråga. Du karaktäriserar min inställning som ”djupt pessimistisk”. Vill nog själv hellre kalla den realistisk, och föredrar den framför naiv teknikoptimism och nostalgi. Vilken inställning som är mest konstruktiv i denna svåra fråga lämnar jag därhän.

LÄS MER:Det är miljöaktivismen som skapar grön teknik

Du räknar upp en rad ”lyckade” exempel från miljökampens tid på 60-, 70- och 80-talet. Freonutsläpp från läckande kylskåp och sprejflaskor, försurade sjöar och skogar i Mellansverige, DDT i rovfågelsäggen, klorblekt papper och den vitryggiga hackspettens tynande tillvaro. Jag var själv med i den kampen och minns dem alla, men nu gäller det något annat Stefan. Det vi nu står inför är ingen ny ”miljöfråga”. Det är en kris som berör hela vårt globala ekosystem inklusive människan själv och hennes kultur och samhälle. Det är en civilisationskris och en humanitär kris, som människan tidigare aldrig stått inför i historisk tid.

ANNONS

LÄS MER:Så mycket positivt händer i klimatfrågan

Genom att utnyttja den fossila revolutionens väldiga energiflöde av kol och olja har en biologisk art, människan, för första gången under livets fyra miljarder år långa historia, snubblat in i rollen som hela vår planets pilot, utan att kunna enas om vilka knappar vi måste trycka på, trots de många röda varningslampor som blinkar. Vi lever inte längre i holocens geologiska epok. Vi lever sedan en mansålder i den människoskapade antropocens tid, den tid då vi tillät oss att leva över våra tillgångar, och jag tror man måste förmå att ta till sig dess berättelse. Och återigen – denna berättelse är ingen ”miljöfråga” av klassiskt snitt, utan handlar om det globala samhällets överlevnad. Vi människor har tyvärr under vår långa evolutionära historia ännu heller inte nått fram till ett globalt ”vi”- tänkande. När jag var barn, var vi 2,5 miljarder människor på vår planet. I dag är vi tre gånger så många – ett faktum som inte underlättar, och i dag lever fler människor i extrem fattigdom än någonsin tidigare. Samtidigt som den goda sidan av antropocen har skänkt miljarder vanliga människor ett bättre liv, har dess onda sida rubbat den klimatstabilitet som varit en förutsättning för vår mänskliga kultur under årtusenden.

ANNONS

LÄS MER:Greta väcker oss ur vår tillväxtfixerade tillvaro

Du sätter din tillit till djärva, ”stentuffa” politiker, ”tekniska genombrott” och ekosystemens självläkande förmåga, och du ser redan ”ljuset i tunneln”. För mig är en sådan förhoppning orealistisk och på gränsen till naiv. Genom tunneln kommer vi nog – både människa, natur och klimat. Frågan är bara hur det ser ut på den andra sidan. Ingen vet, annat än att det kommer att vara helt annorlunda och kanske inte vad vi skulle önska oss. Det tillväxtfixerade, kol/oljebaserade, globala samhällets tid har i varje fall nog snart nått vägs ände. Den jord vi skapat blir en annan jord än den vi ärvde.

Sture Boström

Uddevalla

ANNONS