United Nations Secretary General Boutros Boutros-Ghali, center, and conference organizers are shown during opening ceremonies at the Earth Summit in Rio de Janeiro, Brazil, Thursday, June 3, 1992.  The 12-day summit, officially called the United Nations Conference on Environment and Development, is the largest gathering of heads of state, with more than 100 countries and delegations from 178 countries.  In addition, representatives of more than 1,000 non-governmental organizations (NGOs) will attend the meetings.  (AP Photo/Eduardo DiBaia)
United Nations Secretary General Boutros Boutros-Ghali, center, and conference organizers are shown during opening ceremonies at the Earth Summit in Rio de Janeiro, Brazil, Thursday, June 3, 1992. The 12-day summit, officially called the United Nations Conference on Environment and Development, is the largest gathering of heads of state, with more than 100 countries and delegations from 178 countries. In addition, representatives of more than 1,000 non-governmental organizations (NGOs) will attend the meetings. (AP Photo/Eduardo DiBaia) Bild: EDUARDO DIBAIA

Det går att larma om miljön och ändå hoppas!

Den svenska dystopiska klimatdebatten måste, på saklig grund, tillföras hopp och framtidsglöd

ANNONS

Replik till Sture Boström

LÄS MER:Klimatkrisen är ingen miljöfråga

Tack för ditt inlägg! Du tycks inte tro det, men jag förstår faktiskt skillnaden mellan ”vanliga” miljöfrågor och den globala klimatkris som kan hota hela vår civilisation! I trettio år – alltsedan jag deltog i FN:s Riokonferens 1992 där klimatarbetet startade – har jag haft som yrke att följa både forskning och politik och skriva böcker, utbilda och föreläsa om den. I mitt förra inlägg underströk jag därför att klimatkrisen är en ”existentiell fråga som kräver stora samhällsförändringar”. Jag brukar tillägga: En fråga om mänskliga rättigheter och rättvisa; 50 procent av utsläppen genereras av de 10 procenten rikaste, medan 10 procent orsakas av de 50 procenten fattigaste.

ANNONS

LÄS MER:Miljöhistorien lär oss att även klimatkrisen bör kunna lösas

Poängen med repliken förra veckan var att visa att även mycket komplexa hot, nationella och globala, har kunnat avvärjas. Till exempel det växande ozonhålet med UV-strålning som på sikt skulle ha tagit kål på livet på jorden. Ozonkrisen skapade oro och ångest hos människor över hela världen men löses nu successivt tack vare förbudet 1987 mot ozonnedbrytande freoner. En triumf för FN! Som du dock förminskar genom att få läsarna att tro att det gällde ”läckande kylskåp och sprejflaskor”.

LÄS MER:Det är miljöaktivismen som skapar grön teknik

Du skriver att försurningen på 80-talet berörde ”sjöar och skogar i Mellansverige”! Men i själva verket handlade det ju om människors skräck i hela Europa, för livsmiljö och hälsa och för att skogarna skulle dö i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Sydtyskland. Miljoner protester på gatorna och skarpa krav på den trilskande fossil- och bilindustrin löste krisen. En triumf för förnuftet.

LÄS MER:Greta väcker oss ur vår tillväxtfixerade tillvaro

Inget kan vara enklare än att enbart klämta i stora larmklockan. Svårare – men mera konstruktivt - är att både larma och peka på hoppfulla trender. Till exempel att både USA och EU de senaste åren har minskat sin kolanvändning (EU med 30 procent sedan 2012). Jag är ingen platt optimist, resan framöver blir svårare än någon annan mänskligheten stått inför. Jag är heller ingen enögd teknikfreak. Världen måste liksom ”ro med två åror”; den ena åran är teknik, grönt ledarskap och ändrade spelregler i marknaden, den andra åran är mer av global empati och en etik för minskad materiell konsumtion i världens redan välmående medelklass.

ANNONS

LÄS MER:Så mycket positivt händer i klimatfrågan

Hur krisen kommer att utvecklas vet varken du eller jag. Men en sak är säker: Den svenska dystopiska klimatdebatten måste, på saklig grund, tillföras hopp och framtidsglöd, inte för minst barn och unga. Svenska glaciärforskaren Nina Kirchner talade sig varm för det i radio häromdagen: ”Vi underskattar mänsklighetens samlade kreativitet. Ingen trodde att det gick att flyga över Atlanten – ändå gjorde vi det”.

Larm och hopp kommer även framöver att vara min metod som opinionsbildare. Naivt och orealistiskt tycker du, Sture. Det står jag ut med. Till sist: Du påstår att fler människor nu lever i extrem fattigdom. Men enligt Världsbanken och dess kriterier har antalet extremt fattiga minskat från 1,9 miljarder år 1981 till 736 miljoner 2017. Mer än en halvering.

Stefan Edman

LÄS MER:Jag har förlorat tron på människan

ANNONS