Vänsterpartiet öppnar för misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) och hänvisar till reformeringen av Arbetsförmedlingen. Inte minst blottläggs därmed regeringens bräckliga grund: Även med stödpartierna Centerpartiet och Liberalerna inräknade saknar S-MP-regeringen riksdagsmajoritet. Tvärtom livnär man sig på att de fyra oppositionspartierna M, KD, SD och V inte gör gemensam sak på ett sätt som smärtar för hårt.
När Stefan Löfven (S) valdes som statsminister i januari gav V ett så kallat misstroendelöfte. Man skulle verka för att avsätta S-MP-regeringen om två specifika förslag i januariöverenskommelsen läggs fram. Förslagen i skottgluggen, marknadsmässig hyressättning och en förändring av lagen om anställningsskydd, väntas dock se dagens ljus först 2021.
Men under torsdagen meddelade alltså V-ledaren Jonas Sjöstedt en ny röd linje för partiets tålamod: Reformeringen av Arbetsförmedlingen. Regeringen får nu två veckor på sig att gå V till mötes – annars kommer partiet att inleda samtal med M för att väcka misstroende mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Kravpunkterna handlar om en utvärdering av reformeringens följder, att Arbetsförmedlingen ska ha närvaro över hela landet, att kravet på att införa lagen om valfrihet för stöd och matchning slopas, samt att nya resurser skjuts till och att fortsatt stöd till funktionsnedsatta garanteras.
Det handlar inte direkt om perifera synpunkter från ett vänsterperspektiv. Häromveckan riktade Elisabeth Svantesson (M), ekonomisk-politisk talesperson, hård kritik mot reformeringen. Utöver att hon var kritisk mot tidsplanen – 2021 ska den arbetsförmedlande verksamheten helt ha tagits över av privata företag – tog hon upp stora risker med att införa lagen om valfrihet för arbetssökande: “Lagen om valfrihet leder till att i princip vem som helst kan bli arbetsförmedlare. Det har testats förr och ledde till kriminalitet och det kommer dessutom bli dyrare än i dag” (Expressen 6/11).
Hur regeringen med stödpartier nu hanterar läget är en öppen fråga. Man kan känna sig tvingade att lägga om kursen. Ett annat scenario är att Nordmark offras som minister för en “nystart”: Vare sig M, SD eller KD utesluter att stödja ett misstroendevotum (Expressen 21/11).
Förhoppningsvis blir den breda oppositionskritiken som tagit form en viktig väckarklocka. Även om en reformering av den uppenbart ineffektiva myndigheten i sig är rätt – och på tiden – är det centralt att den genomförs på ett ansvarsfullt sätt.
