Kampen om klimatkrisen pågår. Viljorna och åsikterna är många och spretiga i stort och smått. Lösningsförslagen pekar i kompassens alla riktningar. Insikten om vår prekära situation vilar naturligtvis på naturvetenskaplig grund, men är även i hög grad en existentiell, humanistisk angelägenhet. Vilka är vi egentligen och vart vill vi? Är vår kamp för klimatet meningsfull? Har sista tåget redan gått? Vad innebär det för demokratin, mänskliga rättigheter och alla sociala och materiella framsteg vi gjort i vår generation, om vi av nödvändighet tvingas snabbavveckla världens 85-procentiga beroende av fossila bränslen och vårt nuvarande ekonomiska system kollapsar? Hur hanterar vi folkliga uppror i klimatkrisens spår? Och hur bemöter vi de 200 miljoner klimatflyktingar som FN förutspår till 2050 och därav främlingsfientliga nationalisters ökande politiska inflytande? Detta är jobbiga och svåra frågor att hantera, inte minst idag, då världen styrs av starka och farliga män, förblindade av sin jakt på territorier, olja och naturresurser. Få, eller ingen, som på fullt allvar betraktar klimatkrisen, tror att det kommer att gå bra.
På alla dessa frågor har naturvetenskapen givetvis inga svar. Härtill behövs en ny humanism – en klimathumanism, som fokuserar mer på människans samverkan med och totala beroende av planetens hela ekosystem, och som tar större hänsyn till naturens, jordens och den mänskliga biologins närvaro i historien. Vår tidigare syn på naturen som någonting ”därute”, avskilt från kulturen och människan, måste bytas ut. Förr var kulturens tid snabb, naturens tid långsam. I denna antropocens epok är det tvärtom. Naturens tid är snabb och kulturens långsam, tyngd av hinder och friktion.
De utmaningar och förändringar som det nya klimatet ställer mänskligheten ¬inför kräver, förutom ansvar och mod, att människan lyckas skapa nya relationer mellan vetenskap, kultur, konst, politik, ekonomi och religion. Filosofer, konstnärer, ekologer, geofysiker med flera måste omförhandla gränserna mellan det som vi fram till nu har kallat ”natur” och ”kultur”. Därför handlar ”miljöns humaniora” också om möjligheter. Tanken på antropocen, människans tidsålder, bär ju inte bara på ett hot utan också på ett löfte om ny mänsklig insikt, tankeutveckling och självförståelse. Tankar om vilka vi är som art och vem som egentligen äger planeten.
Vi måste även kunna lösgöra oss från vår upptagenhet av nuets konstanta tryck genom att hålla det förflutna levande. Genom att läsa, tolka, vårda och omarbeta vårt lager av minnen. Vi måste kort sagt upprätthålla vår gemenskap med de döda, för de är vi, liksom vi är framtida generationers döda. Så kan mänskligheten förhoppningsvis överleva de fossila bränslenas civilisation. Någon hjälp från högre makter i himlen eller på jorden, som tar hand om vår värld och skyddar oss från ekosystemets sammanbrott, skall vi inte förvänta oss. Vi måste själva alla ta ansvar för det vi gör och det vi underlåter att göra.
Problemet är inte i första hand våra okunniga, villrådiga eller maktfixerade politiker eller giriga kapitalister. Problemet är inte heller folkopinionen. Problemet är problemet i sig. Det är för stort och komplext och oss övermäktigt. Olika människor vill olika saker men saknar förmågan att enas och prioritera. Problemet är att det är vi som är problemet. Kanske är vi dömda. Klimathumanismen kräver dock att vi gör vad vi kan, så att det i framtiden kan visa sig att det spelade roll vad vi människor gjorde. Nu, inför vårt nya decennium, måste humanismen ta till sig berättelsen om antropocen. Det är bara människan som kan besinna sig.
Sture Boström
Uddevalla