I filmklassikern Sju år i Tibet från 1997 spelar Brad Pitt österrikaren Heinrich Harrer, som under andra världskriget flyr ett fångläger vid Himalayas fot och hamnar i Tibet. Där blir han den unge Dalai Lamas lärare och bevittnar den kinesiska invasionen av landet 1950.
Avbildningen av kineser i filmen sågs inte med blida ögon av Kinas politiska ledning. Columbia Tristar, filmbolaget som producerade filmen, förbjöds att verka i Kina under fem år. Beslutet skickade chockvågor genom den amerikanska filmbranschen, och i takt med att den kinesiska biopubliken med åren blivit allt mer lukrativ har filmbolagen likaledes blivit betydligt mer varsamma. Ingen anser sig ha råd att fastna i den kinesiska censuren.
Att västerländska företag i tysthet anpassar sig till vad Kina anser bekvämt är illa nog. Men som den pågående skandalen kring det amerikanska nöjesbolaget Disneys senaste storfilm Mulan visar är sådan anpassning dessutom bara början. Mulan är delvis inspelad i regionen Xinjiang, där över en miljon muslimer – de flesta tillhörande minoritetsgruppen uigurer – fängslas i koncentrationsläger, tvångssteriliseras och mördas.
Statsterrorn mot uigurerna har liknats vid etnisk rensning och till och med folkmord. Ändå tackar Disney i eftertexterna till Mulan kinesiska myndigheter som är direkt involverade i övergreppen – däribland propagandaavdelningar som försöker tysta ner händelserna och Xinjiangs säkerhetsbyrå, som driver fånglägren.
Det är stötande, och långt bortom vad man kan förvänta sig av anständiga företag. Kraven på bojkott av Mulan är på så sätt påkallade. Om pengar är det enda språk Disney och andra filmbolag förstår kan de åtminstone förmås välja mellan västvärldens pengar och de kinesiska. Ängsligheten, anpassningen till den kinesiska världsbilden, måste upphöra.
Därtill måste situationen för uigurerna uppmärksammas mer politiskt och diplomatiskt. Man kan nog tryggt påstå att inget annat land som begått sådana övergrepp hade kommit undan med samma undfallenhet från EU:s sida. Som journalisten och Kina-experten Jojje Olsson skriver på sin blogg In Beijing (15/8) har länder som USA, Storbritannien, Kanada och Japan vidtagit konkreta åtgärder med anledning av övergreppen mot uigurer. Från EU:s sida har det istället hetat att sanktioner inte är rätt väg att gå när det kommer till Kina. När utrikesminister Ann Linde (S) tog upp frågan om sanktioner rörande Hongkong på ett möte med unionens utrikesministrar stödde inte ett enda medlemsland hennes linje. Till slut nöjde man sig med att begränsa exporten av övervakningsutrustning. Några generella eller riktade ekonomiska sanktioner har inte införts.
Det är en flathet som måste upphöra. När EU-blocket splittras upp i enskilda medlemsländer som måste agera på egen hand förlorar man allt geopolitiskt inflytande. EU är en ekonomisk supermakt – världens största handelsblock. Det finns alla möjligheter att möta Kinas censur och förtryck, men bara när man agerar tillsammans, och så länge demokratiska värden står i första rummet för såväl politiker som filmbolag.
