Replik till Rickard Joelsson-Wallsby (V)
LÄS MER:Större satsningar på de rikas bidrag än på de som behöver stöd
Rut och rot är inte bidrag, de är avdrag som innebär att skattebetalaren får behålla mer av sina egna pengar när de köper vissa tjänster. Det är alltså den som är eller har varit produktiv och betalat in skatt som kan nyttja avdraget. Att kalla det för bidrag kan därför lätt avfärdas som oärlig retorik – en lögn. Bara i Vänsterpartiets kollektivistiska ideologi, där staten som utgångspunkt äger allt som du har producerat, kan ett skatteavdrag vara ett bidrag.
Den stora merparten av de som Rickard kallar ”rika” är dessutom i själva verket vanliga människor. Det är småbarnsfamiljer, ensamstående mammor, ungdomar och fattigpensionärer som dessa avdrag kan betyda mest för. Även sjuka och handikappade kan utnyttja avdraget då de som utgångspunkt erhåller skattepliktig sjukersättning. Rut och rot kan för dessa bli ett andrum i vardagens slit när man ska flytta eller när något annat behöver göras i hemmet.
Det är tydligt att Vänsterpartiet inte bryr sig om den som arbetar och sliter. Det är kanske inte så konstigt eftersom denna grupp sedan länge insett att Vänsterpartiets politik systematiskt missgynnar den som arbetar och vill göra rätt för sig, och därför röstar på andra partier. Vänsterpartiets bidrags- och offervurmande politik leder till en växande grupp människor som, trots att de skulle kunna arbeta, anser det vara en rättighet att bli försörjd av andra. Vänsterns synsätt resulterar i upp- och nedvända världen där den som försörjer både sig och andra kallas bidragstagare och fullt arbetsföra vuxna människor med privilegiet att försörjas av andra kallas för ”utsatta grupper”.
I dag ser vi att en växande grupp unga män, befriade från nödvändigheten att försörja sig själva, kan använda sin tid till aktiviteter såsom att begå brott, trakassera kvinnor, sprida religiös extremism eller knarka; vi ser familjer där ingen av föräldrarna arbetar skaffa fler och fler barn, och kräva att kommunen ordnar större boende; vi ser ungdomar som inte finner det värt att tillgodogöra sig den gratis utbildning som erbjuds dem utan i stället väljer att vara knarklangare och dra runt med kriminella gäng. Människor som försörjs av andra tvingas aldrig lära sig vad som krävs för att någon ska vara beredd att betala för deras arbete. De behöver inte anstränga sig, ändra sitt beteende eller sina övertygelser. Det finns inga incitament för att ändra sin livsföring när någon annan tvingas betala.
Den 2 september 2020 rapporterade Arbetsmarknadsnytt att siffror från SCB visar att under 40 procent av Sveriges befolkning arbetar, vilket är den lägsta siffran sedan 2000. Det är en ohållbar utveckling, men inte oväntad när den som försörjer både sig och andra kallas bidragstagare och avkrävs allt mer. Vänsterpartiets politik är ett ”race to the bottom”, där snart ingen finner det värt att arbeta.
Sverige och Uddevalla behöver byta riktning politiskt. Det måste i högre utsträckning löna sig att arbeta och driva företag och samtidigt måste det bli svårare för dem som anser att de har rätt att leva av andra. Med en korrekt utgångspunkt i individens fri- och rättigheter är de pengar du tjänat dina. Ett skatteavdrag kan då aldrig kallas för bidrag!
Alice Pernevi och Gustav Ros
Medborgerlig Samling Uddevalla