Jag började på Emaus sommaren 2015, jag hade redan då, som tioåring ett brinnande hästintresse och älskade shetlandsponnyer, vilket Emaus minst sagt hade gott om. Därför kändes detta som ett utmärkt ställe att spendera tiden på. Det fanns ponnyer i alla storlekar, färger och de var olika utbildade. Vem som helst kunde komma till Emaus och vara hästskötare, det fanns utrustning att låna och det kostade inget, vilket gör att det var ridning och hästhäng för alla, inte bara för de rika.
Det var en bra mötesplats för ungdomar/barn som har ett gemensamt intresse, dit man kunde komma efter skolan eller på lovdagar. De mer erfarna ryttarna var mer än villiga att hjälpa till och visa hur man tränsar ponnyn som inte ville ha bettet i munnen eller hur man höll i ponnyn som gärna ville springa till gräset och äta när man ledde. Barn lärde andra barn, allt detta med personalen hack i häl som såg att allt gick rätt till. Personalen fanns alltid nära till hands oavsett vad det gällde, oavsett om det var att man behövde hjälp med hästen, eller om det kanske varit bråkigt i skolan och man var ledsen över det.
LÄS MER:Emaus är viktigt för både barn och vuxna
Jag bor själv inte i Uddevalla men har släkt där och kunde därför endast närvara på lov och ibland helger. Trots att jag var där så sällan fanns ändå allt kvar när jag kom tillbaka. Personalen hälsade alltid glatt och kände igen mig, kompisarna fanns kvar och alla visste ändå att jag var en i gänget. Personalen var också bra på att informera kring förändringar överlag och vad som gällde på stället. Personalen kände oss barn, de visste hur vi alla funkade, vilken nivå av häst- och ridkunskap vi hade och när det kom nya barn uppfattade de snabbt också hur just de funkade samt vilken nivå av hästkunskap de var på.
Den nya personalen ändrade stället, inte minst för oss hästskötare men också för hästarna, till det sämre
Personalen var mån om att hästarnas hälsa alltid skulle gå först och att tiden de inte rids skulle de få vara hästar och leva så naturligt som möjligt. Personalen såg till att alla fick vara där efter sina egna förutsättningar och var villiga att hjälpa till oavsett vilken nivå man var på.
I början av 2019 skedde en plötslig förändring. Då anställdes ny personal och den gamla fick sparken – personalen som gjort stället till en trygghet skulle alltså därifrån. Sedan dess har stället spårat ur, konflikter har inte lösts rätt, vi hästskötare har inte fått tillräckligt med information om vad som händer och våra frågor har inte besvarats. Den nya personalen har tyckt att vi gjort fel, trots att vi haft samma rutiner och regler sedan över 40 år tillbaka, vilket de ändrade på. Den nya personalen ändrade stället, inte minst för oss hästskötare men också för hästarna, till det sämre. Visst att det kan ta tid att komma in i verksamheten, men det har gått över ett år nu. Hur kan det komma sig att personer med hög utbildning inom pedagogik inte kan lösa situationer som de utan utbildning kan? De agerar efter hur de har lärt sig att pedagogik och hästhållning "ska" funka, inte efter hur vi har gjort, trots att de haft exakt alla möjligheter att lära sig. Vad är då anledningen till att de har gjort om Emaus, som var hästarnas och hästälskarnas himmel, till att ingen vill komma dit och ingen känner sig välkommen?
LÄS MER:Heta känslor när politiker mötte barn om Emaus framtid
Det kommer nu för tiden in klagomål om att det är smutsigt och stökigt på Emaus. Det rullar på löpande band in klagomål från gammal personal, hästskötare och föräldrar som undrar vad det egentligen är som pågår. Tänk att det har gått till den punkten att till och med besökare på Emaus har märkt att något är fel.
Det här gör mig extremt upprörd och ledsen över hur det har kunnat bli så här, men jag kommer aldrig att sluta kämpa, för vår (barnens) skull att få en vettig fritid, ett sunt hästtänk och bra kompisar med gemensamt intresse. För föräldrarnas trygghet att deras barn har en trygg och meningsfull fritid. För all den gamla personalen som gjorde allt rätt och för djurens skull.
F.d. Emaus-tjej